Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Innerlig längtan tillbaka till det förgångna...

Annons

Jag får alltid en obehaglig känsla i magen när jag stöter på vuxna människor med den tyvärr ganska vanliga egenskapskombinationen överdrivet självhävdelsebehov och mindervärdeskomplex. Nu känner jag visserligen inte Larz Gustafsson personligen, men får väl tro honom då han hävdar att han ”...skrivit från hjärtat” under arbetet med sin diktsamling Vild vind.

Det här, Gustafsson själv eller hans diktjag, verkar alltså vara en man som hade sin storhetstid under de sena tonåren, det är i alla fall så jag tolkar hans innerliga längtan tillbaka till det förgångna. För nu har han det sannerligen inte lätt. Han är vild, han är man och han plågas av allt.

Han har en fåfäng önskan att bli ”...inbjuden till den festen där det yttre inte spelar någon roll”, samtidigt som han inte verkar kunna få nog av de unga flickor (ja, den snart femtioåriga Gustafsson använder ordet flickor) han refererar till som välproportionerade, smäckra nymfetter, blonda solprinsessor och söta små japanskor. Jag ljuger inte, han skriver verkligen söta små japanskor.

Det här är åttio sidor som aldrig borde gått till tryck.