Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Ännu finns det folk som hjälper människor de inte känner

Annons

En fredag, på den andra dagen av metallfestivalen, i Gävle den stad som jag lämnade som 19- åring och som jag så många gånger har återvänt till med tåg. Den här gången är jag på väg härifrån.

Jag skyndar på, fast det inte är bråttom. Jag får genast syn på den blå skylten ”Biljetter” som hänger lagom högt för att berätta att det säljs biljetter rakt till höger bortom nånstans på centralstationen.

Ja, de har förstås flyttat biljettdisken, konstaterar jag lugnt och går vidare åt det som borde var rätt håll. Men när jag nått vägs ände finner jag till min förvåning att det inte tycks finnas nåt som liknar en disk där det säljs biljetter. Runt omkring sitter relativt nöjda och glada resenärer som redan tycks ha löst biljettfrågan.

Det går då upp för mig att det kanske är 20 år sen jag köpte biljetter på Gävle Centralstation. Det är tidsfaktorn, Hasse, du är inte uppdaterad, viskar jag med ett ord som får mig att känna att jag fortfarande är med i rejset.

I samma stund upptäcker jag ett åbäke till plåtbox som krönts med en datorskärm. Aha, det är här biljettförsäljningen sker (jag talar högt för mig själv).

Det är här den intressanta förvandligen av en hitintills lugn, klok och balanserad man sker, till en stressad och lätt förvirrad gubbe som småsvärande försöker köpa en tågbiljett med sitt Visakort. Det sker när jag upptäcker att jag bara har två chanser kvar tills jag spränger spärren och störtar ner i den digitala avgrunden.

Jag förstår att jag måste fokusera, jag är hundraprocentigt osäker på koden, jag knappar in tangenterna och blundar som om jag trodde på tur. Så förvirrad är jag.

Som jag står där och stirrar in i det outgrundliga, hör jag plötsligt en röst bakom mig som frågar mig som den naturligaste sak i världen: ”Ska jag hjälpa dig?” Och utan att tveka svarar jag ett uppgivet ”Ja, det kan du väl...”

Först därefter vänder jag mig om och ser vem jag tackat ”ja” till. En helt normal kille i 30-årsåldern som åtminstone till det yttre inte uppvisar nåt tecken på metall rock. Bakom honom skymtar jag hans flickvän, vars ansiktsuttryck inte säger: ”Sven (han heter så skulle det visa sig), måste du alltid hjälpa gamla gubbjävlar som har tappat tråden i livet, kan du inte be nån vakt som kan ta hand om det i stället?”

Nej absolut inte. I stället glimtar ett vänligt leende till och jag anar en diskret empati bakom. Sven frågar mig om jag inte ska prova att knappa in sista chansen för att se om det funkar. Jag trycker och det bekommer mig inte det minsta. Jag känner ju att jag har Sven och hans löfte i ryggen. Det blir såklart en miss och jag hinner inte ens reagera innan Sven säger att vi får göra det med hans kort i stället.

Jag undrar förstås hur jag ska kunna betala det. Han närmar sig ”odjuret” som så lätt slukar ens hemligheter. Och med några få klick fixar han saken och vänder sig mot mig med det som ska bli min tågbiljett och säger ”Här har du” som om han vore van att ge.

Inget uppfordrande ”Varsågod!”, ingen självgodhet. Bara vanlig, hygglighet. ”Men du” säger jag ”vad blir jag skyldig, då?” Han svarar då: ”Ä, det där betalar jag”.

Jag försöker protestera lamt några gånger utan framgång och inser att jag inte heller vill prata om varför han betalar 179 spänn för min biljett. Det var en stressad gubbe han hjälpte. Punkt.

Jag börjar funderar över hur jag ska tacka honom. För mig är det ju en stor sak att en ung människa på det viset hjälper en äldre man som har aningen svårt att hänga med i samhällets förändringar. För ett ögonblick faller det mig in att hålla ett litet tal, eller bara ge honom en kram men det är nog helt fel, då skulle han kanske vilja ha pengarna tillbaka. Till slut fastnar jag för ett handslag och ett tack.

Jag fråga var han bor i Gävle och då hugger chauvinisten i mig i sten. Han kommer inte från Gävle, han är från Umeå och på genomresa bara. Vi skiljs genom handslaget. En norrländsk blygsamhet har vunnit en seger i det som inte är nån tävling. Det finns ännu hopp. Det finns människor som bryr sig om andra människor som de inte känner.

Hans ”Alexis” Alnemark

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons