Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Den där sekunden du sparade höll på att ta ifrån mig allt

Annons

Du som fick mig att ställa mig på bromsen för att inte frontalkrocka på 80-sträckan, du som fick mig att riskera att bli påkörd bakifrån i stället om det kommit bilar efter mig.

Du körde om en lastbil, du ville spara någon hundradels sekund genom att ta dig förbi trots noll sikt.

Var det värt det? Hann du göra något meningsfullt med den sekunden?

I baksätet på min bil, som fick tvärnita på en 80-sträcka, satt mina söner. De som får mitt hjärta att göra kullerbyttor av kärlek. En fyraåring och en ettåring. Fyraåringen satt och pratade om helgens utflykt till farmor och farfar, ettåringen jollrade glatt på ett språk bara vi föräldrar förstår.

Den där sekunden du sparade, höll på att ta ifrån mig allt.

Skulle du vilja behöva ringa min man på jobbet och berätta att du har frontalkrockat med hans fru och barn? Att den där pussen i morse i sängen blev den allra sista? Skulle du kunna leva med att två så högt älskade barn hade förlorat sina liv? Att den där utflykten till farmor skulle bli en utflykt i ambulans. Var sekunden värd det?

Nu gick det bra, jag hann bromsa med full kraft och rädda mina barn. Min enda skada blev ett rejält bultande hjärta, skakande händer och en fyraåring som blev skrämd. En fyraåring som med tårar i ögonen frågade hur det känns att krocka.

Jag är både rädd, arg och tacksam över att det gick bra, men jag undrar igen, var det värt det? Har du förvaltat sekunden väl?

Karin Andersson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare