Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Ensamkommande och utvisningshotade – hur ska de få in en fot på svensk arbetsmarknad

Nyförlösta mödrar, personal och nyfödda, totalt 24 personer, dödades nyligen, när förlossningsavdelningen i ett sjukhus i Afghanistans huvudstad Kabul häromdagen attackerades av oidentifierade män, utklädda i polisuniformer.

Sjukhuset drivs av Läkare utan gränser, vilket verkar ha varit motiv nog att skjuta ihjäl försvarslösa kvinnor och spädbarn. Och en västerländsk journalist och en tekniker miste livet häromdagen i ett sprängdåd mot en minibuss i Kabul. 

Afghanistan är ett krigshärjat land med ständigt pågående maktkamp mellan klanledare, talibaner, fundamentalistiska extremistgrupper och regimstyrkor, alla väpnade. Landet svarar för över 90 procent av opiumproduktionen i världen och korruptionen är omfattande. Längst ner på den interna samhällsstegen står folkgruppen hazarer, som är 10-20 procent av befolkningen och shiamuslimer. Majoriteten är sunniter; det är mest maktambitioner som skiljer de muslimska fraktionerna. Terrordåd och massmord drabbar oftast hazarerna.

Till detta laglösa land, som svenskar (även före coronatid) varnats och avråtts från att resa till, väntar unga ensamkommande afghankillar som sedan fem år bor i Sverige på att tvångsavvisas. Detta om pojkarna inte, i tider när tusentals väletablerade svenskar förlorar sina jobb, klarar det som nyutexaminerade svenska ungdomar i dag inte lyckas med: att få en fast fot in i svensk arbetsmarknad. 

En av dem är en hazar som heter Taqi och bor i Gävle. Han föddes i en fattig bondfamilj i april 1999. Fadern lämnade byn för att försöka ge sin familj ett bättre liv i Pakistan eller Iran. Han skulle ordna bostad och arbete och skicka pengar så att de andra kunde komma efter. Men det var en riskabel chansning. Han försvann. De tre sönerna måste ta över jordbruket. Taqi måste lämna skolan efter tre år och som herde vakta familjens får, så att de inte skulle bli bortrövade. 

Några år senare behövde hans äldre bror ta på sig faderns uppgift. Han sattes med tre andra unga pojkar i en bil österut mot Kabul. De nådde inte fram. Talibanerna skar halsen av dem. Nu var Taqi äldst och ärvde försörjarplikten. Mamman betalade en smugglare som skulle ta honom västerut i stället, det första stycket i bil. Nattetid tog sig Taqi med några jämnåriga över bergen och passerade gränsen till Irak. Att korsa Iran och undvika polis som gärna sköt skarpt tog drygt två veckor. 

Vidare till fots genom Turkiet, där Taqi togs av polis men räddades av en familj som uppgav att han hörde till dem. Båt till Grekland två gånger – första båten tvingades tillbaka österut, andra båten läckte. Allt löst måste kastas överbord, och där försvann Taqis ID-handlingar. I Grekland fick flyktingar stanna en månad och bjöds ett dagligt mål mat av Röda korset. Taqi övernattade i en park.

Vidare i små tillfälliga grupper, trötta, hungriga, vana att få stryk, ofta jagade genom land efter land – Makedonien, Serbien, Ungern. Förvåning i Österrike: där var poliserna snälla. Tyskland, Danmark, slutligen Stockholm tillsammans med tre andra tonåringar. Det var i september 2015. En av dem skickades till Malmö, en till Göteborg och en till Norrland.

Taqi hamnade i en stockholmsförort hos en iransk familj som fick betalt för att hysa honom. Men även konflikter kan flytta mellan länder. Iranier är inte förtjusta i afghaner. Under en månad var Taqi ensam i deras hem hela dagarna och gick bara runt i huset. Han  hade en kontaktperson, bad att få komma till en svensk familj och hamnade på ett ungdomsboende i Forsbacka, Storsjögården. Där bodde också några andra afghanska pojkar.

Han var glad undet det halvår han bodde där, har han berättat. 

– Personalen var jättesnäll. Jag fick inga lektioner men började lära mig själv lite svenska, kollade orden på mobilen och frågade personalen om uttalet. 

Efter några månader fick han börja i en specialklass på Polhemsskolan i Gävle. De flesta eleverna var från Afghanistan. Han kunde svenska nu och bodde i Sätra tills han fyllde 18, sen kördes han till Migrationsverket i Gävle. Men det var strax före påsklovet, myndigheten stängde och där fanns bara några vakter. Man hittade ett boende åt Taqi i Kramfors, men han ville fortsätta i sin skola och med de kompisar han hade där.

Några privatpersoner ingrep, och han fick flytta hem till en gävlebo. Hans dagersättning på 61 kronor drogs in och han fick som asylsökande inte skaffa sig någon betald arbetsuppgift på sommarlovet. Han erbjöd sig att hjälpa till att släcka skogsbränderna i Hälsingland men fick avslag för att han  saknade de sista fyra siffrorna i sitt personnummer.

Han talar svenska, utbildar sig till svetsare, lagar sin egen mat, spelar fotboll, simmar, har tagit körkort. På mobilen följer han med vad som händer i Afghanistan. Men han förlorade kontakten med mamma och lillebror, när telefonnumret till dem av misstag raderades och han inte kunde det utantill. Han fick en liten kamera i julklapp och tar kort som han lägger på Facebook – vänner, natur, stadsvyer. Men en rasist sa att han inte fick var med i den gruppen för att han inte är från Sverige. I Afghanistan får hazarerna höra att de inte är riktiga afghaner… 

Sverige skulle braka ihop utan våra invandrare. På alla nivåer i samhället, från regeringen, storföretagen, universiteten, inom sjukvård, omsorg, näringsliv, sport, underhållning, transporter, jord- och skogsbruk, skolväsendet och så vidare fyller de viktiga funktioner.

Taqi, acklimatiserad och anpassad till svensk vardag och redo att fylla en funktion i det svenska samhället, drömmer om uppehållstillstånd men riskerar utvisning till ett av världens farligaste länder. Och han är en av många i samma situation. Pandemin har ökat deras osäkerhet.

Barbro Sollbe

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare