Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Historien om en försvunnen park

Tidningsartikeln ”Radhusen står tomma – för många avvikelser” (GD och AB 21/11) är en utmärkt uppföljning av beslut som togs långt tidigare mot majoriteten av folkviljan. Kommunen fick lära sig hur en slipsten ska dras, något bekräftades genom försäljningen av mark till privata köpare, vilka tyckts arbetat med oslipade liar.

Ordspråket ”Så ska en slipsten dras” utgör här en utmärkt metafor vid tolkning av aktioner som sker mot folkviljan. Här anspelas på försäljning av Sofiaparken 2014. Artikeln är en viktig historiebeskrivning hur det kan gå om kommunen är dåligt uppdaterad om objektets värde och köparens förmåga till förvaltning av objektet.

Visserligen krävs botanisk kunskap för att känna igen ett äppelträd och ännu svårare är att åldersbestämma det. Besvikelsen är ändå stor över ointresset från kommunen avseende viljan att bevara innerstadens grönområden, något som under flertalet år debatterats i media. Så varför håller man på?

Jo denna gång kom en efterkalkyl från en av de bebyggda parkerna. Vinjetten till tidningsartikeln visar en vacker miljöbild, varseblivande en äppellund med människor i ljuset på andra sidan tunneln. Bildtexten lyder ”Det som liknade ett vildvuxet buskage var i själva verket ett väldigt gammalt äppelträd”.

Lunden bestod inte bara av ett äppelträd, den syrenfärgade busken är just en syren, den och andra arter bidrar till den gröna kuliss som omger tunneln, en ”Walk of Fame” i annan tappning. Ur textens historiedel kan vi läsa ”Trädet kapades ner och bygget satte igång”, för tydlighetens skull borde den lyda ”Trädet kapades olovligt ner”. Trots detta självsvåldiga ingripande fördröjdes byggstarten.

Utan kunskap i stadsbyggnad föreställer jag de nya radhusen malplacerade i sin omgivning, innesluten som de är av pampiga byggnader som Vallbacksskolan och Westergrenska stiftelsen. En miljökulturrelik har försvunnit och "parken" berövats en del av kulturmiljön.

Utan det 100-åriga äppelträdet försvinner mycket av värdet för de två återstående kulturrelikerna. Vallbackskolan en gång dövstumskola har behållit status som skola, Westergrenska stiftelsen var ursprungligen avsedd åt fattiga ålderstigna änkor. Sofiaparken är parken som blev till historia. ”Om du ej namnen vet du saknar kunskap om tingen” påminner Linné.

Vi får hoppas att barnen i den försvunna parkens närhet uppskattar sin nya miljö. Största förlusten gör dock staden Gävle, en stad som växer så det knakar. Har en växande stad råd med förlust av ”alveoler” i stadskärnans gröna lungor? Innovationer som kan visa sig utgöra hämsko i kommunens strävan efter Gävles outrannsakliga fullkomlighet.

Om mina synpunkter på mediernas artikel förefaller cynisk följer jag bara Oscar Wildes definition: ”Cynism är att betrakta något som det verkligen är, inte som det borde vara.”

Ove Lennström

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare