Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Kvar blev stora företag – Sandvik är ett av dem

Svar till Lasse Ekstrand: När min farfar gick till jobbet, kanske inte ens med träskor på fötterna, var arbetaren en förbrukningsvara i jämförelse med hårdvara i form av maskinerier och allt som hör till maskiner. Efter kriget slutet av 1940-talet och i början av 50-talet var det produktion som gällde till alla behov i det förstörda Europa.

Alla som ville fick jobb och många från forna Jugoslavien, Italien och Tyskland kom hit och jobbade. På det glada 60-talet sade den socialdemokratiska regeringen att företag som inte kan betala bra löner ska bort och bort kom skoindustrin i Kumla och andra orter och textilindustrin i Gävle, Norrköping, Borås med flera orter.

Kvar blev stora företag som bara blev större och större. Sandvik är ett av dem. För dessa företag är det världen som är marknaden och där ute har man stora delar av sina anställda och sin produktion.

Vad den ”vanliga svensken” inte vet är vad det kostar att anställa i Sverige. ”Arbetaren” är i dag hårdvaluta och måste ge hög avkastning på sitt arbete för att betala vad han kostar företagaren. Cirka 40 procent av lönen läggs ju direkt på och går till statskassan för att betala pension och bidra till ”välfärden”.

Det vi ser just nu med Sandvik AB:s åtgärder är att bädda för en försäljning eller sammanslagning med andra företag av stålrörelsen. Svenska staten har låtit LKAB bli SSAB:s (Svenskt stål AB) största delägare genom köp av aktier.

Är detta en pusselbit i vad som kommer att hända med Sandviks stålrörelse? Det här med LAS är dock inget som berör storföretagen. LAS är bara jobbigt för företag med få anställda.

Björn Frankson

Replik direkt: Facket på Sandvik är fullkomligt maktlöst - det kunde vara 1800-tal

Den vanlige svensken vet inte vad det ”kostar att anställa”, upplyser oss Björn Frankson. I hans samhällssyn är den anställde en kostnad. I min en mervärdesproducent. Mina förfäder genererade med sitt lojala slit vinster åt Sandvik i mer än 100 år. Men fick endast en liten del av kakan.

Det är inte LAS i sig som jag skjuter in mig på. LAS är redan urholkad. Utan den antifackliga hållningen som ytterligare försämringar av LAS signalerar. I den växande gig-ekonomins och anställningsotrygghetens tid. När de anställdas ställning snarare borde stärkas. I den bästa av världar försvarad av deras fackföreningar.

Men det är bara att konstatera att facket på Sandvik är fullkomligt maktlöst. Det kunde vara 1800-tal.

Lasse Ekstrand

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare