Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Mina tårar av glädje och sorg syns när jag kommit hem och inte fallit ihop på jobbet...

Annons

Inte en sjukdom...

Jag sväljer uppstötningar när chefen frågar om jag kan stanna längre, det var panik och ont om folk.

Men spya är inte allt jag får svälja, utan även respekten för min kropp. Jag känner mig dålig om jag förklarar hur det verkligen ligger till. Att jag inte ens kan hänga med i samtalet för jag är så närvarande inuti min kropp.

Varje cell har slitits itu och jag känner hur blodet forsar genom mina ådror i kroppen. Varje pulsslag känns, och det gör ont. Så ont att jag inte har ord när chefen frågar om jag kan fortsätta några timmar till.

Hon ser inte.

Det syns inte, men mina blåmärken syns efter bara (men mer än jag orkar) fyra timmars arbete. Det syns inte, är allt jag får höra.

Det syns inte, men mina tårar av glädje och sorg syns när jag kommit hem och inte fallit ihop på jobbet, på bussen, i väntan på bussen, på toaletten där jag gömmer mig på för att jag inte klarar av jobbet. Jag är en "ung frisk kvinna".

Det syns inte, men det går inte heller att ignorera. Det förstör mitt liv.

Men, det syns inte. Du ser inte.

Och jag är förbannad över att behöva förklara det obegripliga.

Fibromyalgi

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare