Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Nästa gång biter jag en sosse i baken

Min mammas tänder – friska, väl att märka – drogs ut innan hon ens hade hunnit fylla 20. Mot hennes vilja. Man gjorde så på den tiden – i arbetarklassen. Löständer sattes in. Hela livet skämdes hon för dessa. Försökte dölja dem genom att när hon log hålla för munnen med ena handen. Glömde sig ofta.

Tänderna, den absolut starkaste klassmarkören. Vilket arbetargrabben Göran Persson talade insiktsfullt, jag höll på skriva ”vackert”, om som statsminister. Men inte genomfördes därför någon tandvårdsförsäkring värd namnet som skulle eliminera denna uppenbara markör.

Och konsulten, tillika miljonären Persson, kan ju fylla hela munnen med guld om han så vill. Han behöver ju inte som min mamma, betalande medlem i samma parti som grabben från Vingåker, hålla handen för. Jämlikheten som sossarna pläderar för stannar utanför munnen.

Sossarna lovar runt men håller tunt. Som Löfven i senaste valet. ”Pensionärsskatten” skulle bort. Det lovades dyrt och heligt. Så fort valet var överstökat, struntade han fullkomligt i sitt fagra löfte.

Häromdagen hos min tandläkare Maria ställdes jag inför det tuffa valet: delprotes i överkäken eller transplantation. Efter att två tänder dragits ut.

Det sistnämnda kostar närmast svindlande 30 000 kronor i patientavgift. Och ska i mitt fall betalas med en provocerande låg pension. Efter att politikerna försämrat vårt utmärkta pensionssystem. Ja, försämringen omfattar inte dem själva, förstås.

Jag blundar och ser framför mig min mammas hand för munnen. Hur hon ler blygt. Skammen bränner än i dag. Liksom raseriet över det svekfulla parti som min mor försvarade i vått och torrt intill döddagar.

Jag väljer transplantation, efter en kort stunds tvekan och flitigt räknande, att betalas med surt förvärvade och sparade slantar. Det svider riktigt ordentligt i plånboken, gräver djupa hål.

Bara att glömma roliga resor jag drömmer om och har svårt att leva utan. Berlin må vänta – oklart hur länge.

Tur att det råder pandemi. Massor med djurprogram på tv. Och Lotta på Liseberg.

Nästa gång jag ser en socialdemokratisk politiker på stan skall jag bita vederbörande i baken.

Lasse Ekstrand

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare