Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Vad en biblioteksbok vet att berätta

Andra må spänna sina kreativa bågar under denna Coronaperiod. Själv lånar jag böcker på biblioteket.

Företrädesvis de förflyttade till magasinering. Att ha fått smak för äldre deckare för inte bara med sig trevlig läsning utan bjuder även en tidsresa genom länets folkbibliotek. Och jag har roligt som helst. Det är som att fatta en stafettpinne att få en gammal, intill kasserad, biblioteksbok i sin hand.

Ngaio Marshs bok ”Döden och den dansande betjänten” (vem kan motstå en sådan titel!) kan exempelvis berätta att man i Söderala Kommuns Folkbibliotek, Ljusne, inte dillidallade under förvintern 1949. Kortet för förfallet datum fästat på sista uppslaget visar att låntagare sträckläste den rafflande boken på 14 dagar vardera. Biblioteksfickans lånekort avslöjar vidare att boken fört ett omväxlande liv där den lånats ut till såväl Maråker (jan 50) som Sörljusne (dec 58) och Askesta (jan 65).

Hade jag aktivt letat på nätet efter dessa orter utan denna bok? Troligtvis inte, jag visste inte ens om att de fanns. På Länsmuseets hemsidas förstudie till ett MAX-projekt (vet inte vad det är heller) ”Vem äger berättelserna” läser jag om Askesta, om 1800-talets sågverk, om James Dickson, om 1800-talets läseri och emigration med Erik Jansarna.

Så. Visst har vi det bra med våra nutida bibliotekskort: att själv logga in med PIN-kod vid lån är guld värt i dessa tider men oj, som jag njuter av allt de gamla, intill utrangerade, böckerna har att berätta. För den som tar sig tid att lyssna.

Fru Jonsson på Brynäs

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare