Det verkar som vi har försatt oss i ekonomisk rävsax som snart slår igen. Orsaken är att vårt plötsliga miljötänkande leder till störningar i världsekonomin.
Som den är uppbyggt fordras ständig tillväxt och minsta nagg i kurvorna resulterar i recession och arbetslöshet. Om allt fler av oss till exempel inser att vi inte behöver köpa kläder i nuvarande takt drabbas den globala textilindustrin, från tillverkningsledet till lokala affärer.
Ett annat exempel kan vara bilbranschen. Säg att tio procent av potentiella bilköpare menar att det går bra skjuta upp köpet ett år eller två. Det leder omedelbart till friställningar, stagnation, och depression inom finansmarknaderna, något som likt ett självspelande piano sprider sig till stora delar av den globala ekonomin.
Hur god tanken än är att vi ska konsumera mindre får den konsekvenser som blir svårare än handelskrig mellan USA och Kina eller Brexit, för att nämna några aktuella orosmoln. Färre personer i arbete betyder lägre skatteintäkter i en tid då kostnaderna för skola, sjukvård, omsorg och försörjningsstöd skenar. Statens enda möjlighet att parera är att ta upp lån.
Lågkonjunktur innebär per automatik att energiförbrukningen minskar, i och med det utsläpp av koldioxid, något som av många ses som en positiv bieffekt av standardsänkning.
Men kommer allmänheten på sikt att acceptera lägre välstånd som kompensation för de insatser vi gör för att försöka hålla den globala uppvärmningen i schack?
Lars Biörck
