Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag tror att det finns fler

Annons

Vi har en son på sju år. En son som inte är som alla andra. En son med speciella behov. En son som inte passar in. Som inte passar in i den ”vanliga” förskoleklassen. Som inte passar in i den ”vanliga” skolklassen.

Det är jobbigt och svårt varje dag. Det har varit en kamp med förskola, rektorer, pedagoger, föräldrar, barn och kommunen. Det har ofta varit en kamp för förståelse, rättigheter, resurser och acceptans. Har varit är nyckelordet. Åtminstone just nu.

Vi har en plats till honom där han passar in. Där det är okej att inte vara som andra. Där man ser honom för den han är och hjälper honom tillrätta utifrån sina egna förutsättningar. Här passar han in. Här finns plats för sex barn. Vår son har Asperger/ADHD. Jag vet att vi inte är ensamma. Långt ifrån.

Ändå finns det sex platser, i hela kommunen, för barn under sex år. Sex platser! Låter det rimligt?

Jag har frågat varför. Svaret är att det finns inga barn i kö. Och det finns inga barn i kö för att informationen som förmedlas till skolor och föräldrar är att det är fullt i denna grupp.

Det stämmer. Det är fullt. Men hur många barn skulle egentligen behöva en plats? Om alla föräldrar och rektorer skulle ställa barnen i kö till denna grupp skulle det betyda att fler platser måste skapas till slut.

Fler barn skulle få den rätt till stöd som de enligt lag har. Fler barn skulle få må som vår son mår nu. Fler barn skulle få chansen att lyckas, i stället för att hela tiden misslyckas. Fler barn skulle få någon som inte ser hindret, utan ser potentialen. Det måste vara värt det.

Dessa barn är en så bortglömd del i denna kommun. I vårt fall så pass bortglömd att kommunen glömde att ge vår son en skolplacering.

I skolan finns några Aspergergrupper i kommunen. Med begränsat antal platser. Begränsat utrymme och begränsade resurser. Som inte på något sätt möter det egentliga behovet som finns.

Kommunen har villigt erkänt att de inte har tillräcklig kunskap om vad som är bäst för dessa barn. Men det finns pedagoger där ute som vet. Och som vill. Som behöver att vi föräldrar hjälper dem att få till en förändring. För de, precis som vi, kämpar i motvind. Kämpar för förändring, acceptans och rättigheter. Mot fördomar och misslyckanden. Det måste det vara värt!

Asfamily

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons