Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte ens om alla fick Nobelpris

Om inte opinionsframgångarna för Sverigedemokraterna tidigare i höst fungerat som en väckarklocka för icke-främlingsfientliga partier så får man hoppas att åtminstone Sveriges största mätning gör det.

I Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning för november 2012, som presenterades i veckan, är det i princip bara en förändring som utmärker sig. SD har ökat med 2,5 procentenheter. Detta bara på ett halvår.

De etablerade partierna griper nu efter halmstrån av hopp om att Expressens nedryckning av brallorna på partiet, som avslöjade dess sanna väsen, ska ge resultat.

Den förhoppningen är nog fåfäng. Det finns fortfarande dem som lever i naiv tro om att SD bara är på tillfälligt besök i riksdagen, och i sinom tid dunstar bort av egen kraft. Två år efter partiets intåg i riksdagen tror man fortfarande att det fungerar att överrösta SD med tystnad.

I vilket annat sammanhang har passivitet visat sig vara framgångsrikt?

Vilket företag tror sig kunna öka försäljningen genom att låta konkurrenternas reklam stå oemotsagd?

Vilket hockeylag tror att det går att vinna elitserien på att lämna walk-over?

Utgå inte från att alla sverigedemokratiska väljare är bortom all räddning, oförmögna att ta intryck av argument.

Följande behöver göras:

A. Politiska åtgärder.

1) Låt staten ta över samtliga kostnader för flyktingmottagandet. En politik som beslutas på nationell nivå bör rimligen också finansieras på nationell nivå.

Försörjningsstödet, som finansieras av kommunerna, är en tickande politisk bomb. Såväl S-kommunalråd (Katrineholm) som M-dito (Växjö) börjar nu ropa på en mer restriktiv flyktingpolitik, på grund av att kostnader ökar som kommunen inte kan bestämma över. Det öppnar även den kommunala arenan för SD att vinna anhängare på.

2) Bekämpa brottslighet. Människor fungerar (tyvärr) så att de noterar om en främling begår brott, men ignorerar om någon av den egna nationaliteten gör det.

Rädsla för brott är en grogrund för främlingsfientlighet. Alliansen har regerat i sex år utan att göra några påtagliga framsteg inom kriminalpolitiken, ett område som borde vara en borgerlig paradgren.

3) Vänd på alla stenar när det gäller det invandrings-/integrationspolitiska fältet, och åtgärda varje problem. Var inte rädd varken för ovälkomna björnkramar från SD eller fördömanden från socialistvänstern om att ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”. Behövs reformer – genomför reformer.

B. Agerande.

1) Bemöt SD:s politik i sak, i stället för att bara gödsla omdömen som ”vidrig”, ”avskyvärd” och ”rasistisk” utan vidare motivation. Sådant skapar förmodligen bara större lojalitet hos partiets väljare, och ger näring åt SD:s eftertraktade martyrposition.

2) Reclaima Internet. Kavla upp ärmarna och sätt nävarna i tangentbordet.

I över ett decennium har SD fritt kunnat lägga ut en bombmatta av anonyma kommentarer på tidningarnas webbsidor, nästan helt utan att möta motstånd. Hur det Messiasförklarade moderata PR-geniet Per Schlingman har lyckats undgå att identifiera detta slagfält är en gåta.

Det är förvisso mördande trist att traggla sig igenom 1000 devota hyllningar till Den Store Ledaren Kim Yong Jimmie. Men att aktivera sig på webben är nu ett nödvändigt politiskt renhållningsarbete.

3) Liberaler får inte heller glömma, trots ivern att nedkämpa SD, att ”järnrörsmän” också finns inom ytterkantsvänstern, beredda att hota pälshandlare och kasta rökbomber mot demonstrationer. Håll gränsen tydlig även vänsterut.

C. Argumentation.

1) Låt inte SD:s favoritbild få fäste: att politikens viktigaste skiljelinje löper mellan SD och ”sjuklövern”, som är SD:s namn för alla andra partier ihopbuntade.

Snarade finns det en ”tvåklöver”, bestående av SD och vänstern. Vänstern förnekar att det överhuvudtaget finns problem med integrationspolitiken, SD förnekar att det överhuvudtaget går att lösa dem.

2) Ge motbilder. Berätta om människoöden, människor som flytt döden, i Syrien eller någon annanstans. Låt inte SD:s påståenden om att uppåt 85 procent inte är ”riktiga” flyktingar, få fäste.

3) Och först som sist: Belys att det för SD faktiskt är invandrare såsom människor som är problemet, och detta helt enkelt enbart av det skälet att de inte är födda i Sverige.

Inte ens om alla flyktingar vore Nobelpristagare skulle de vara välkomna i SD:s Sverige.

David Nyström