Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Iranska Esfahan - gästvänligheten själv

Moskéer, basarer och mattor i tusental. Den
kulturrika gamla staden Esfahan i Iran är mer än bara vacker, kanske är det broarna och floden som skapar stadens lugn.


- Bra musik, säger jag till taxichauffören.
Det är traditionell iransk musik, låter han mig få veta.
Så är vi framme vid mitt mål, han trycker ut cd:n och räcker den till mig.
- Här, varsågod.
Efter att ha tillbringat en dag i Teheran med dess hysteriska trafik och dess överbefolkade gator med incidenter med män som gärna vill kyssa en västerländsk kvinna utan resesällskap är det en befrielse att landa i Esfahan. Trafiken är lättare, likaså är människorna, både i antal och i sinnet. Det finns ett skönt lugn i atmosfären som smittar. Jag känner mig trygg.
Runt floden Zayandeh sträcker grönskan ut sig, två kvinnor sitter och äter sin frukost - bröd med fetaost och varsin kopp te. Kvinnorna bjuder in mig. Jag avnjuter min andra frukost för dagen mellan dessa två iklädda den svarta klädseln chador. Med en cd i väskan och med fetaost i magen vandrar jag vidare.
Broarna över floden är gamla, som så mycket annat i Esfahan. Staden började få sin betydelse i början av 1500-talet, men det var när Shah Abbas I kom till makten 1587 som Esfahan fick växa och expandera till att bli huvudstaden i landet. Och till att bli den stad där de främsta persiska byggnaderna finns bevarade.
När Afghanistan invaderade östra Iran 1722 var Esfahans storhetstid över och huvudstaden förflyttades till Shiraz och senare till Teheran.
Bron Si-O-Seh byggdes 1606, jag tar några prövande steg på bron. Bron är både en mötesplats och en transportsträcka. Några män sitter och pratar, andra vandrar över den. Det är en vanlig vardag och folk är på väg hem från sina jobb. Männen har kostymer med portföljer och kvinnorna sjalar och de senaste trendiga handväskorna. I vattnet nedanför bron flyter unga kärlekspar i svanliknande trampbåtar.

Te, jag vill ha te. För till bara några månader sedan fanns det tehus på broarna, men nu är de stängda. Jag frågar en förbipasserande man om varför. För att de unga hade det som mötesplats, något som inte gillades av regimen, får jag veta. Vid torget Emam Khomeini, där samtliga turister förr eller senare hamnar, finner jag vad jag söker. En trappa med osymmetriska mått leder upp till ett tehus. Där, ute på terassen, sitter såväl turister som iranska män. Konversationerna är på tyska, franska och farsi och jag har hela torget nedanför mina fötter. Jag dricker te och några iranska män bjuder in mig att röka på deras vattenpipa.
Torget Emam Khomeini är gigantiskt, det är bland de största torgen i världen med sina 500 meter gånger 160 meter. Mitt på torget finns fontäner och i gröngräset sitter familjer och har picknick. Torget är omringat av byggnader, vilka är några av Esfahans mäktigaste och äldsta. Jag siktar in mig på moskén Emam på andra sidan torget. Det tar tid att traska dit.
Mattor, guld, tyg och andra souvenirer finns att finna i affärerna som ligger på rad längs med torget och försäljarna är snabba med att försöka fånga kunder.
- Hi, where you from? är en fråga som möter mig om och om igen, och inte bara från försäljarna utan även från de grupper av studenter som söker sig till torget för att få möjlighet att träna sin engelska genom att prata med turisterna.

När den fjärde gruppen av unga kvinnliga studenter vill prata med mig, säger jag artigt men bestämt nej, tack.
- Oh, many have been talking with you, are you tired? säger en student medlidsamt.
Jag nickar och vid moskén möter jag en man som vill träna sin franska. Han visar mig runt i moskén, ett av hans största intressen visar sig vara arkitektur. Han pekar ut de små detaljerna för mig, som att entrén är vänd mot torget medan väl inne är själva moskén - som sig bör - vänd mot Mecka. Han berättar att varje pelare har sin egna unika design och att de som står som par skiljer sig åt i utsmyckning - Shah Abbas I valde detta, eftersom bara Gud är fullständig.
Moskén, som byggdes i början av 1600-talet, är stor och vacker. Mosaik i den blå färg som blivit ett likamedtecken med Esfahan sträcker sig uppåt. Palatset Ali Qapu är ännu en storslagen byggnad vid torget. Palatset har sex våningar, på dess terrass känns moskéns kupol nära och utsikten över torget och staden är mäktig. Här stod Shah Abbas I själv ofta, får jag veta, och tittade ner på en gammal form av polospel som spelades på torget.
Det finns inte bara moskéer i Esfahan, bakom torget ligger de gamla judiska kvarteren. Esfahan har en historia som går tillbaka cirka 2 700 år och de första som slog sig ner på platsen som skulle komma att bli Esfahan var judarna. I de judiska kvarteren är synagogerna många, och på andra sidan staden, på andra sidan floden, finns de kristna kvarteren och deras kyrkor.
Jag stannar vid den här sidan av floden och besöker basaren, den stora, den gigantiska, den gamla, den labyrintiska. Efter en minut är jag vilse, vad jag säkert vet är att jag har hamnat i mattsektionen. Det är persiska mattor överallt, i alla mönster och färger och efter att ha besökt två affärer inser jag det omöjliga i att välja en matta i mattornas mecka.
I nomad carpetshop är det lugnare än på basaren, de bjuder på te medan jag gratis får kolla på internet. Dagen efter återvänder jag dit, deras avspända attityd gör att jag trivs. Och trots att jag inte ska köpa några mattor så bjuder de in mig på lunch.
När jag återvänder till Teheran har mitt bagage likväl blivit utökat med tre mattor. Och jag får kasta kläder för att få plats med sötsakerna och nötterna som jag inhandlat. Det finns helt enkelt saker i Iran som inte går att motstå.
Och det inte går att säga farväl. Utan bara på återseende.
Caroline Ryberg/TT Spektra
feature@ttspektra.se