Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Iréne kör sista turen efter 33 år

I över 30 år har Iréne Thunborg hälsat glatt på bussåkande Gävlebor med sin halländska dialekt. I morgon gör hon sitt sista arbetspass och lägger busshandskarna på hyllan. Kanske.

– Jag lämnar inte in axelväskan förrän jag har vant mig vid tanken. Pockar det på för mycket så har jag fått lov att ta ett arbetspass, säger den pensionsnära busschauffören.

Annons

Det är med både lättnat och vemod som Iréne Thunborg lämnar bussföraryrket efter 33 år. Kanske mest med vemod.

Hon är märkbart rörd av stundens allvar. I morgon går hon i pension. Det här är en kvinna som älskar sitt yrke.

– Jag kommer att sakna det oerhört mycket. Mina kollegor och alla glada passagerare som jag har fått slänga käft med. Det här är något som levt för eftersom jag har trivts jättebra, säger Iréne och får nästan tårar i ögonen.

Men det dröjer inte lång stund innan hon skiner upp igen.

– Det roligaste var att få skjutsa skolbarn. De anförtrodde mig och berättade saker deras föräldrar inte visste om. Jag blev som en extramamma åt många av barnen, säger Iréne.

Busskörkortet tog hon i födelsestaden Halmstad precis innan hon flyttade till Gävle, där hon började köra i lokaltrafiken. Då hämtades bussarna i det gamla bussgaraget på Brynäs, där Ica Kvantum i dag huserar.

– Vi var bara hälften så många som jobbade, men det var inte alls lika stressigt. Det är tufft för den som börjar köra i dag, säger Iréne och syftar på tajta körscheman och stundtals korta pauser.

– I början var jag väldigt blyg och tog illa vid mig när passagerarna drämde näven i bordet om jag var sen. Det tog ett tag att lära sig att det inte var mig det var fel på.

Men hon har aldrig känt sig direkt hotad i sitt yrke trots att det inneburit pengahanteringen och stundtals kontakt med aggressiva och berusade passagerare. I fallet med överförfriskade minns hon bäst de roliga historierna, som tillfället då hon nekade en ung man för att han var för full.

– Men han smet in genom bakdörrarna innan jag hann stänga. Sedan kom han fram och sa med ledsam blick att ’nu är jag här och jag vill bara hem – hem till mamma’. Han fick åka med trots allt, säger Iréne och skrattar högt.

Den dagliga människokontakten är det hon uppskattat mest med yrket genom åren. Personer som åkt ofta med henne känner hon till namnet och hon har koll på var de brukar gå av. Så hon stannar även när de har glömt att trycka på stoppknappen.

– Får vi inte åka längre i dag? brukar de fråga när de för ovanlighetens skull tänkt hoppa av någon annanstans, säger Iréne och skrattar igen.

Sången om att en busschaufför är en med glatt humör verkar stämma. I alla fall på Iréne Thunborg.

– Jag är en glad tjej. Är man bara pigg och glad så får man så himla mycket tillbaka, ger hon som svar på tal.

Och piggare än någonsin planerar hon att vara på måndag, för då ska hon sova ända tills hon vaknar – trots att det är vardag. Att behöva gå upp vissa morgnar vid kvart över tre till signalen av en ilsken väckarklocka är ingenting hon kommer att sakna.

Frågan är bara hur många nätter som behövs innan Iréne kan undvika de inlärda busstidtabellerna under skönhetssömnen.

– Jag känner gamla förare som är i 80-årsåldern och fortfarande har drömmar där de kör buss. Det kommer nog ta ett tag för mig också, säger Iréne Thunborg och skrattar ännu en gång.