Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag älskar Vasaskolan"

Det har varit mycket skriverier kring Ardalan Shekarabi från Gävle. Först avslöjades att han använt pengar som var öronmärkta till integrationsprojekt till sin egen ordförandekampanj . Sen kom rapporteringen om medlemsfusk. Då blev läget ohållbart. Ardalan beslutade sig för att lämna ordförandeskapet i SSU vid kongressen den 5 augusti i Linköping.

Annons

Vi slår oss ner på Hermans kafé på Söder med stans bästa utsikt över Stockholms glittrande vatten.
Ardalan kommer cyklandes från hemmet i Sickla.
Närvarande är också Ardalans pressekreterare, Peter, som under samtalet för anteckningar. Det hör till rutinerna inom SSU. Peter bör vara informerad om vad Ardalan säger vid sina möten med pressen.
Ardalan har snart varit ordförande i SSU i två år. Två år som ändrat hans liv, som gett honom stora erfarenheter men också tuffa upplevelser. Två år som snart är till ända. I höst återupptar han sina studier i juridik och lämnar då SSU.
Det har handlat mycket om fiffel och båg, om pengar och fejkat medlemsantal. Om strider inom SSU mellan höger- och vänsterfalang.

Hur känns det, nu när du bestämt dig för att avgå?
Bra. Det är skönt att kunna fokusera på framtiden men också skönt att veta att trots en jobbig period har vi lyckades vidta åtgärder så att det blir bra för SSU:s del. Problemen som kommit upp har funnits i vårt ungdomsförbund väldigt länge. Nu blev det en offentlig debatt och då kunde vi genomföra åtgärder så att det blir ordning och reda i SSU:s register.

Hur många medlemmar har ni nu?
Över 19.000, drygt 9.000 har försvunnit. Det visar att det har funnits felaktigheter men vi har också fått mycket negativ publicitet vilket har påverkat.

Jag trodde att ungdomar i politiska förbund drevs av idealitet och en vilja att förändra samhället. I stället avslöjas en fifflarkultur och fraktionsstrider.
Det är inte konstigt att du får den bilden. Ungdomsförbundet består av idealistiska ungdomar med starka politiska viljor men med det följer också fraktionsstrider. Konflikter skapas. Ända sedan 1955 har det funnits två fraktioner inom SSU. Positionerna har varit låsta.

Vad är du nöjd med under dina två år som ordförande. Och missnöjd med?
Nöjd är jag med att vi lyckades sätta press på regeringen i ett antal frågor, bostadspolitiken, ungdomsarbetslösheten, åtgärder vid integrationspolitiken. Det har hänt en del på de här områdena och där känner jag att SSU har en del.
Trots striderna har vi kunnat formulera en politik som har påverkat regeringen och det socialdemokratiska partiet.
Det jag inte är nöjd med är den organisatoriska situationen med våra medlemsregister. Att vi inte agerade för länge sen.

Hur svårt var beslutet att lämna?
Det är klart att det var svårt. Jag har varit aktiv i SSU sedan 1993, alltså tolv år nu. Under de åren har SSU varit min främsta identitet. Om du frågar mina klasskompisar i Gävle vad de förknippar mig med så är det SSU. Så var det redan i högstadiet. Jag har varit väldigt aktiv. Och visst kommer det att kännas tomt nu när jag lämnar. Det tyngsta för mig är inte att lämna ordförandeskapet utan att inte längre främst vara SSU-are.

Det fanns stora förväntningar att du med din invandrarbakgrund skulle kunna sätta större press på regeringen gällande asylpolitiken.
Där har nog förväntningarna varit för stora på mig. Jag har jobbat med den frågan, men inte så mycket utåt utan internt i partiet. Vi har träffat Barbro Holmberg flera gånger och sagt att vi inte accepterar något annat än att man lägger ner utlänningsnämnden. Annars skulle vi driva en kampanj mot regeringens asylpolitik.
Det är viktigt att försvara asylrätten så att människor som är förföljda ska kunna få skydd. Det är en förutsättning för att världen ska kunna vara demokratisk. Den rätten är i dag ifrågasatt av de etablerade partierna i hela Europa.

Varför?
Man tror sig få problem med opinionen. Man tror att ett ökat antal flyktingar i ett land skapar motsättningar. Och det har varit fallet i många länder, det kan man inte förneka. Men nu har opinionen vänt i Sverige på grund av de apatiska barnen.

Hur tycker du att man ska behandla de apatiska flyktingbarnen?
Jag tycker att man ska ge dem flyktingstatus. Det är oerhört viktigt att politiska och juridiska beslut tas utifrån barnens bästa. Den socialdemokratiska politiken måste formas så att den skyddar barnens in- tressen. Där återstår mycket att göra.
Vi i SSU har till exempel tittat på hur barn i fattiga familjer behandlas. Barn i familjer med socialbidrag får inte tjäna egna pengar på sommaren. De dras av från socialbidragsnormen för familjen så det blir plus minus noll. Då låser man in barnet i fattigdomsfällan och tar bort deras möjligheter att ta sig ur fattigdomen.
De här frågorna vill jag fortsätta att jobba med när jag lämnat SSU.

Försöker partiet påverka era ståndpunkter? Ringer Göran och ger dig förhållningsorder?
Jag trodde att det skulle vara så men jag kan helt ärligt säga att inte en enda gång har Göran reagerat fast jag har gjort rätt många kritiska uttalanden mot regeringen. Jag har fått gliringar från någon politisk tjänsteman på något departement. Ledningen har haft stor förståelse och respekt för att SSU ska ha sin roll och kunna vara kritisk mot moderpartiet. Mitt mål var att skapa ett SSU som vågade vara mer kritiskt mot moderpartiet. Jag tycker att vi har lyckats med det. Men det kan vara svårt att komma ihåg nu, efter allt annat som hänt.

Hur försvagad blev du när kampanjpengarna avslöjades?
Min ställning försvagades. Det blev allt svårare att fokusera på politiken. Jag kände att det var bäst för mig att lämna, av personliga skäl men också för att jag tror att SSU kan stärkas av att det kommer någon som kan fokusera på politiken.

Vilka personliga skäl?
Under den här perioden, från december till april-maj jobbade jag oavbrutet, från morgon till kväll, varje dag. Det var omöjligt för mig att leva ett normalt liv där jag kunde göra något annat än arbeta. Man måste ha litet tid för själv också. Man är inte statsminister när man är ordförande i SSU. Ibland tyckte jag att det ställdes sådana krav. Man måste kunna ha ett privatliv också med tid för familjen och vänner.

Att vara SSU-ordförande är ofta en språngbräda till den riktigt stora politiken. Hur känner du? Vad vill du med din framtid?
Mitt engagemang i SSU har aldrig haft till mål att göra politisk karriär. Jag kommer ihåg det första mötet jag var på, i Gävle, ett årsmöte 1993 när vi skulle välja Jimmy Rödlund till kretsordförande. Sen dess har mitt engagemang inte förändrats. Det handlar om en vilja att förändra samhället. I grund och botten att kämpa för ett samhälle där människor med min bakgrund kan få samma respekt och bemötande som människor som har en etniskt svensk bakgrund. Det är nog källan till mitt engagemang.

Varför gick du på det mötet?
Jag kände att SSU var den plats som samlade människor från olika samhällsgrupper och jobbade mot ett mål. De andra i Gävle, som liberala ungdomsförbundet, bestod bara av akademikerbarn och barn från den övre medelklassen. De var politiskt korrekta men jag tyckte inte att liberalerna hade någon kontakt med verkligheten, med vanliga människors vardag. Ung vänster var inget alternativ för mig på grund av deras kommunistiska historia och kopplingar till totalitära system.

Du är född i Manchester. Hur länge hade dina föräldrar bott där när du föddes?
Inte så lång tid, ett år kanske. Det här var före revolutionen. Min mamma och min bror, som är tio år äldre, pluggade där. Så kom revolutionen i februari 1979, några månader efter att jag hade fötts. Då förändrades hela situationen för iranier. Tidigare hade man möjlighet att resa i hela Europa, vår valuta var stark. På några månader förändrades allt. Plötsligt stämplades Iran som ett terroristland och hamnade i bråk med de flesta västländer. Möjligheterna att kunna bo utomlands försvann.

Varför återvände dina föräldrar?
Direkt efter revolutionen fanns det en väldigt stark framtidstro. Det tog ett tag innan det blev ett totalitärt system. Det fanns några år med en relativ frihet och framtidstro.

Vad läste dina föräldrar? Vad har de för yrken?
Mamma har frisörsalong på Söder i Gävle och pappa är pensionär. Han var snickare.

Du var elva år när ni kom till Sverige. Varför kom ni hit?
Min bror fanns i Sverige. När man lämnar ett land vill man hitta en situation där man kan känna sig trygg. Vart man kommer spelar inte så stor roll. Jag visste ingenting om Sverige och de första dagarna i Sverige var speciella. Jag gick runt och tyckte allt var spännande.

Kom du till Gävle direkt?
Min bror bodde här. Han har bott i Gävle sen slutet av 80-talet.

Vilka är dina första minnen av Gävle?
Vi bodde på Norra Köpmangatan. Först gick jag en förberedelseklass längst ut på Öster. Sen fick jag börja i skolan, men det var en kamp att få börja i en vanlig skola, Nynässkolan. Jag fick gå i en förberedelseklass med omkring tio personer under ett och ett halvt år. Sen blev jag placerad i klass 7A. Lärarna ville att jag skulle skippa lektioner för att läsa maximalt med svenska. Jag ville läsa svenska utöver kurserna, för jag ville inte gå miste om matte eller engelska. Där fick jag kämpa. Jag hade inte klarat mig på gymnasiet om jag inte hade haft engelska med mig.
Det var en speciell tid på Nynäs. Det var en lugn skola men uppdelad. Det var ett gäng från Hagaström och ett annat från stan. Det var segregerat. Det fanns etniska och sociala skillnader.

Hur tycker du att du behandlades?
Det är oerhört svårt att komma till ett land som flykting. Man kan inte språket, det är svårt att komma in i samhället, svårt att bli respekterad. Sen är allt nytt. Man har ingen kunskap i bagaget. Även ekonomiskt är det tufft.
Men jag är glad att jag har gått igenom det där. Jag tror inte att jag varit samma person annars. Allt som hände gav mig ett annat perspektiv på samhället. Mer kritiskt, mer under i från. Det är jag tacksam för och det har format mig politiskt.

När började du känna att du var en del av det svenska samhället?
Det var genom SSU. Där kände jag mig delaktig och blev erkänd, inte som invandrare utan som den person jag var.

Hur viktigt blir familjelivet när man är invandrare?
Jag hade inte klarat mig utan det stöd jag fått från min bror och mina föräldrar.
Hemspråksläraren var också väldigt viktig. När jag kände mig ensam och utanför den svenska skolan fanns det en person som jag kunde identifiera mig med och som talade mitt språk. Problemet med den svenska skolan är att det finns oerhört få lärare med utländsk bakgrund. Det är en lärarkår som inte förstår vad det innebär att gå igenom den här kulturella processen.

Vad ville du med ditt liv som ung grabb?
Jag ville förändra samhället. Jag hade nog inga personliga drömmar om en egen karriär. Det har jag aldrig haft.

Du lyckades komma in på Vasaskolan.
Ja, och det är en skola jag älskar. Den har betytt mycket för mig. En väldigt bra skola, bra lärare och en anda som leder till engagemang. Under de här två åren har jag besökt massor med gymnasieskolor och det är få skolor där man känner av den kvalitet som finns på Vasaskolan.

Var du duktig?
Åh, inte så superduktig. Jag var bra i ett gäng ämnen, men jag var ingen plugghäst.

Varför valde du juridikstudier?
Jag valde mellan statskunskap och juridik. Jag hade ingen dröm om att bli advokat, det har vuxit fram sen. Juridiken var en bredare utbildning och gav mig fler valmöjligheter. Statskunskap var bara politik.

Vilken är din identitet i dag?
Om jag hade fått den frågan för några månader sedan hade jag sagt först och främst SSU-are. Nu inser jag att jag är på väg bort och det är naturligt. Jag fyller ju 27 i år.
Jag är en samhällsengagerad människa, juridikstuderande. Jag är iranier och svensk, både ock. Jag är socialdemokrat.

Har du någon kontakt med Iran i dag?
Nej, jag har varken vänner eller släkt där, men jag följer Irans samhällsutveckling och läser iranska tidningar. Jag har inte varit där sen vi flydde. Jag skulle gärna vilja ta med Thérèse dit och visa henne.

Vilken är din inställning till religion?
Det är en väldigt privat sak som ska respekteras. En av mina stora förebilder är KG Hammar.

Har du själv en tro?
Inte så att jag utövar den. Mitt hem var varken religiöst eller anti-religiöst. Jag är född muslim men är inte praktiserande.
Däremot tror jag på Gud. Sveriges måste vara ett av få länder där folk blir förvånade för att man tror på Gud. I nästan alla länder i världen är det en självklarhet.

Hur ser du Gud ut?
För mig är Gud kärlek, den kraft som finns i människor, som gör att man bryr sig om varandra.

Vilka andra förebilder har du?
Anna Lindh naturligtvis. När jag var aktiv SSU-are i Gävle var Jimmy Rödlund en stor förebild. Att jag träffade honom har betytt väldigt mycket för mig.

Hur ser du på din framtid?
Först tänker jag avsluta studierna. Jag har tre terminer kvar i Uppsala. Sen att vara samhällsengagerad på något sätt, hur vet jag inte. Det kommande valet känns viktigt. Det känns som ett ödesval.

Om du vore Göran Persson och fick tre saker att göra. Vad skulle du välja?
Jag skulle vilja höja lönerna för kommunalanställda, främst kvinnor. Det är inte acceptabelt i en socialdemokrati att vi fortfarande har människor som tjänar 12 000 - 13 000 kronor i månaden.
Jag skulle göra allt jag kan för att bekämpa arbetslösheten men aldrig genom att pressa lönerna, som moderaterna vill.
Det tredje är integrationspolitiken. Vi måste arbeta mer aktivt med att bekämpa diskriminering, att skapa ett integrerat samhälle. Det måste man jobba aktivt med på alla fronter.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44