Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag anar en fjärde...

Annons

”Midvinterblod”, ”Sommardöden” och nu ”Höstoffer” – jag anar en slags deckarvärldens Quattro Staggioni (inte pizzan utan De fyra årstiderna) när jag läser Mons Kallentofts nya roman.

Läser är egentligen ett för tamt ord i det här sammanhanget, jag är i det närmaste helt absorberad av denna roman.

Att Mons Kallentoft är en bra författare visste jag ju, mina förväntningar är också ställda därefter. Och inte är det en alltför vågad gissning att nästa roman i Malin Fors-serien blir en historia som utspelas i ett vårskimrande Linköping.

Men nu är det alltså höst på Östgötaslätten. Det regnar och är så där deprimerande höst-trist som det bara kan vara i oktober.

På ett slott utanför Linköping residerar Jerry Petersson, stadens son som blivit framgångsrik advokat och närmast stötande rik. Han har köpt slottet av adelssläkten

Fågelsjö som enligt ryktena kommit på obestånd.

Två av arrendebönderna på godsets ägor ska följa med slottsherren på jakt och kommer en tidig morgon, bara för att finna Petersson död i vallgraven. Han är mördad med massor av knivhugg.

Det visar sig vara en besvärlig utredning som Malin Fors får ta hand om med sina kollegor. Malin Fors har dessutom egna problem, den riskabla kärleken till tequila som hon utvecklat i tidiga romaner blir allt mer accentuerad och hon lämnar än en gång sin man. Men den här gången är hennes problem värre än tidigare.

Trots det kommer hon närmare och närmare en lösning. Det visar sig som så ofta i deckarsammanhang (och kanske i verkligheten?) vara händelser decennier tillbaka i tiden som kulminerat där i slottets vallgrav.

Mycket mer än så vill jag inte skriva om handlingen, det vore att göra er en otjänst.

Jag skulle däremot kunna skriva massor om Mons Kallentofts kvalitéer som författare. Han har utvecklat en egen stil, det är inte den första romanen som han låter den mördade träda fram som en sorts berättare hinsides denna värld. Inte på något tröttande övernaturligt sätt, utan som ett stilgrepp i stället för återblickar.

Jag tycker det fungerar alldeles förträffligt.

Mons Kallentoft är också en skicklig gestaltare. Malin Fors känns så äkta, så äkta i sin ynkliga misär när hon förnekar sina problem och inte lyckas nå fram till sin älskade dotter Tova.

Som jag inledde med så anar jag att en fjärde roman kommer att utspelas på våren.

Det låter inte så dumt, för Mons Kallentoft har ett antal små trådar att spinna vidare på, kanske en och annan får en lycklig knorr just när Östgötaslätten står i sin skiraste grönska.

I väntan på våren är det bara att övervintra med och njuta av ”Höstoffer”.