Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag behövde en riktig smäll på käften

/

- Jag har blivit mindre självupptagen. Åtminstone hoppas jag att det är så.
Peter Oskarson regissör och chef för Folkteatern har ändrat syn på livet. Skilsmässan ledde till en kris. Och ett nytt sätt att se på sig själv.

Annons
- Skilsmässan, det var en kärleksgåva. Jag är tacksam. Jag behövde den.
I sitt nya liv står han på scenen igen och spelar huvudrollen i Äktenskapsskolan.
- Jag njuter verkligen av det.
Vi träffas på Söders Deli, Peter Oskarsons stamställe. Hos Johan, ägaren, kan han föra filosofiska samtal, säger han och munhuggs lätt med mannen bakom disken.

Jag har träffat Peter till och från under åren. Ett starkt minne är ett möte under de första åren med Folkteatern. Då var det folkstorm i tidningarna för det gick inte att få biljetter till Folkteaterns föreställningar. Allt såldes slut i rasande fart.
Kring Peter Oskarson rådde en nästan andäktig vördnad. Geniet, den eftertraktade regissören hade som den förste chefen för den nystartade teatern i Gävleborgs län fått de resurser han ansåg sig behöva.
Svarade på mina frågor gjorde han, fåordigt och avvaktande, vill jag minnas, medan han bar omkring på sin förstfödde, sonen Love. De var nästan som sammanvuxna.
Senare har vi pennfäktats på GD:s kultursida när jag försökte hävda symfoniorkesterns intressen och råkade nämna att den var styvmoderligt behandlad, i jämförelse med Folkteatern.Då svarade en stingslig Peter med att angripa mig.

Den Peter jag möter i dag upplever jag som en helt annorlunda person. Mer tillgänglig, avslappnad, vänlig. Öppet berättar han om sitt liv. Och inte minst om de senaste två åren, de sedan uppbrottet från hustrun Gunilla Kindstrand. År som varit svåra men som också lett till en personlig utveckling hos honom.
- Nu inser jag att skilsmässan var den bästa kärleksgåva jag kunnat få, säger Peter Oskarson.

Du bestämde dig för teatern, redan när du var fem år gammal.
Ja, jag såg Orfeus i underjorden på Malmö stadsteater, en märklig uppsättning där baletten åkte moped genom en drake. Det gjorde så starkt intryck att jag gick hem och byggde min första teater. Och det håller jag i princip på med fortfarande.
Jag bodde i Lund med min mamma och styvfar och det var antagligen min mor som hade tagit mig med till teatern.

Fanns det teatertraditioner i din släkt?
Nej, inte alls. Jag hade en ganska kaotisk uppväxt, med skilsmässa och halvsyskon hit och dit. Min mamma hade något slags Josephine Baker-komplex, att hon skulle ha barn med en massa folk. Så jag har många halvsyskon. Pappa bodde i Stockholm och honom hälsade jag på somrar och jullov.

Du gick i teaterns balettskola.
Ja, fem dagar i veckan. Det var ungefär som avancerad ishockeyträning. Malmö stadsteater var märklig. Där fanns både en symfoniorkestern, opera, operett, balett och talteater under samma tak.
I den miljön växte jag upp. Det var en väldig magi som påverkade mig. Mycket musik.
Nu är det litet samma tanke med teaterskolan på Folkteatern, att barnen kommer in i teaterhuset och får uppleva atmosfären.

Du blev aldrig balettdansör!
Nej, jag fick barnroller i allt möjligt. Vita hästen, I väntan på Godot, Mästerdetektiven Blomkvist. Joakim Ollén var med i samma föreställning och där lärde vi känna varann. Hela tiden hade jag också en egen teater, Teater sju, som var en blandning mellan en hemlig klubb och teater. Där var även Stellan Skarsgård med, liksom Katarina Engberg och Per Eggers.
Den blev sedan Skånska teatern, efter att jag gått scenskolan i Stockholm.

Har det funnits några alternativ till teater i ditt liv?
Teatern var ett slags flykt, det tror jag. Jag kunde fly in i konsten på något sätt. Och det var nog inte bara sunt, för en liten pojke.

Vilka förväntningar hade du på dig hemifrån?
Inte annat än att prestera och vara begåvad.

Och ditt förhållande till pappa. Vad ville han? Vad gjorde han?
Han var affärsman, kan man säga. Och jag tror inte att han såg något som jag gjorde. Men jag beundrade honom kolossalt. Han var nästan en gud för mig. På avstånd. Men när det gällde konst och teater var han ingen förebild.

Bilden av dig på den tiden var geniet som satt på en stol och tänkte stora tankar!
Ja, jag försökte nog leva upp till den rollen. Men det var annat också. Att både leka geni och ingå i kollektiva sammanhang. Vi hade lika lön och ideal om att påverka samhället med teater. Att det skulle vara betydelsebärande.
Där fanns ungdomlig inspiration och glädje. Vi ville nå en ny publik. Det vi gjorde skulle angå många människor och vara en del i samhällsdebatten.

Vad gjorde att du kom till Gävle?
Om jag minns rätt så hade vi ekonomiska problem. Vi stämplade halva året och levde på existensminimum. Och hade gjort så i tio år. Vi ifrågasatte hela tiden om vi kunde fortsätta. Det var så många diskussioner som vi tyckte var viktiga då. Men vi började se oss om efter alternativ, där vi kunde kombinera friheten vi hade i fria grupper med institutionella resurser. Och då dök den här möjligheten upp.
Jag var förresten på Bertil Hagströms begravning förra veckan. Med honom gick en epok i graven. Mycket av det som hände i Folkteatern var hans förtjänst. Han försvarade den frihet vi fick.

Du hann knappt sätta foten i Gävle förrän du träffade Gunilla Kindstrand.
Ja, Gunilla var med på presskonferensen när jag presenterades som teaterchef. Jag fick för mig att jag absolut måste ringa henne och fråga om hon ville äta middag med mig. Då hade hon fått uppdraget av Gefle Dagblad att försöka få en intervju med mig. Hon hade till och med fått carte blanche så vi åt middag på Skeppet.

Var hon din första stora kärlek?

På ett vis var hon det. Jag hade varit gift en gång tidigare, men var redan skild.

Jag minns att du gick omkring och bar på Love när han bara var en baby.
Ja, Gunilla började jobba snabbt så jag fick springa på redaktionen så han blev ammad. Vi hade aldrig planerat en stor familj. Gunilla trodde inte ens att hon skulle kunna få barn. Det blev fem mycket välkomna barn, men det var oplanerat.

Förutom teater har du även regisserat opera. Vad har musik betytt i ditt liv?
Jag spelade piano som barn och är glad att jag lärde mig läsa noter. Det har jag haft glädje av. Men jag tyckte aldrig om pianouppvisningar. Då började fingrarna darra så att jag spelade fel. Och det kan fortfarande kännas, om jag ska spela på någon fest. Jag spelar fortfarande, improviserat eller klassiskt. Bach är roligast, det är som att lägga pussel.

Du har också sökt teaterns ursprung med världsteaterprojekt. Varför?
Jag har letat efter någon slags länk bakåt, något sammanhang, en förståelse för teaterns särart. Att hitta en grundbult, inte bara hantverksmässigt utan även se sammanhang som teatern funnits i. Som den indiska teatern med sin helhetssyn. Den finns inte längre inom den kommersiella västerländska teatern och det kan jag sakna ibland.
Jag har fortfarande kontakt med den indiska teatern och ska åka dit i december på en månad.

Under dina år med Folkteatern har det skrivits ofantligt mycket. Hur har du reagerat på kritik?
Jag var nog mer engagerad i det förr. Det är jag inte längre. Jag var illa berörd av sjukhusdebatten och minns att jag tyckte det var jobbigt att behöva skriva långa svar. Nu tycker jag att bästa svaret är att göra föreställningar.

Vad har fått dig att ändra inställning?
Jag har blivit mindre självupptagen. Åtminstone hoppas jag att det är så. Jag har inget emot att det skrivs, det är jättebra om teatern finns med. Den är så marginaliserad ändå.

Hur reagerar du i dag på recensioner?
Jag läser inte längre recensioner. Jag läser inte tidningar över huvud taget. Jag kände att jag måste ta en paus från det destruktiva i nyhetsflödet. Teve slutade jag med för flera år sedan. Jag hör vad som händer, genom radio och genom vänner. Tidigare kunde jag inte tänka mig frukost utan att läsa fyra tidningar.

Var det något speciellt som hände?
Ja, skilsmässan. Den är jag i dag väldigt tacksam för. Det var jag inte då när det hände. Men det var en kris som jag behövde. På sätt och vis var det det bästa som Gunilla kunde ge mig för det har gett mig möjlighet att göra saker med mitt eget liv som jag inte hade klarat av annars. Jag behövde en riktig smäll på käften för att komma till den punkt där jag var beredd att ändra på saker och ting. Så skilsmässan, det var en kärleksgåva. Jag är tacksam. Jag behövde den.

Du bor kvar i Järvsö?
Ja, mina barn finns ju där. Jag bor inte längre på Helsingegården utan i kyrkbyn. Jag är fortfarande ordförande i stiftelsen och jag bor där halva året. Vi spelar ju teater där på somrarna.

Vad tror du om gasklockornas framtid?
Det är en så märklig miljö så det vore roligt om den kunde bevaras. Nu tycks saneringen vara klar och man håller på och tar anbud på första etappen, med stora gasklockan.

Och du ska spela Hustruskolan där i vår.
Ja, det var Björn Widegrens förslag. Jag hade fått för mig att den inte skulle passa in men när vi tittade i modeller såg vi till vår häpnad att den passade som hand i handske.

Där spelar du själv huvudrollen. Vad ger det dig att stå på scenen?
Jag njuter verkligen av det. Just nu ifrågasätter jag regirollen, som jag tycker är litet jobbig. När du frågade om det ensamma geniet så håller jag på med en uppgörelse med den rollen. Att själv spela innebär att jag kommer närmare de människor jag jobbar med. Det är det viktigaste. Regissör är en uppfinning från 1800-talet, liksom dirigent. Det finns förväntningar att regissören ska göra skådespelarna geniala. Jag är urless på den rollen. För mig var den inte bra.
Att spela Molière känns jättebra. Varje föreställning ger nya tankar och insikter. Det märks att det är en skådespelare som har skrivit den.

För vem gör du teater?
Jag har alltid upplevt att det är inte så mycket jag som gör mina föreställningar. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag har haft en upplevelse av att det finns något som lyfter, något gudomligt, genialiskt. Det är ingenting som jag kommer på utan det uppstår och jag är ett instrument för något annat. Det upplevde jag även under vänsterns glada dagar. Men det var inte svar på din fråga.
Teater för mig är livsbejakande. Som att fira livet. Det måste man ibland göra via smärtan. Som det sägs i Orestien, sanningen måste smältas fram ur våra hårdnackade liv genom lidande. Ingenting talar sanning utom smärtan. Så visar gudarna sin kärlek. Sanning kommer genom smärta.
Jag har svårt för teater som visar hur meningslöst livet är, fast jag har gjort några sådana föreställningar själv.

Hur ser din gud ut?
Framför allt kärlek. Den som gör att en annan människa växer. Villkorslös kärlek. Jag kanske försöker göra teater för de som har den längtan, eller den önskan, att växa. Eller att fira livet.

Vad är meningen med livet?
Kanske att växa, att förändras, att gå vidare och inte stanna på grund av rädsla. Meningen med livet är att vi går den vägen, kanske inte till fullkomlighet men för att hitta oss själva, balansen. Hitta glädjen i livet. Det är ingen lätt väg men den verkar stå där och vänta på varenda människa.

Till sommaren sätter du upp Galileo Galilei. Varför?
Jag ser den som en modern Faust-saga. Den handlar inte bara om vetenskapens ansvar. Galileo är även en jedermann.
Det är en appell till var och en av oss. När schackrade jag med mitt liv? När kompromissade jag för att få äta gott? När sviker jag mina ideal och börjar agera för att se om mitt eget hus? Det är frågor som inte bara är riktade till forskare i genteknik utantill varje människa. När sluter vi förbund med djävulen för att få ett annat slags njutning?

Det låter mycket aktuellt, i mutskandalernas Sverige. Hur mutar man dig?
Kanske med carte blanche på restaurang Skeppet, som Gunilla gjorde.

Vilka förväntningar har du på framtiden?
Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända men jag försöker vara så öppen som möjligt och det känns väldigt bra. Jag tycker att jag har saker att berätta och som jag gärna vill kommunicera med andra människor om. Jag hoppas det ska fungera, men vet inte riktigt. Jag har fått ifrågasätta om jag ska fortsätta med teatern och har bestämt mig för att göra det.

Har du funderat på att lämna teatern?
Ja, när jag gick in i väggen. Under kriserna fick jag ifrågasätta om jag kunde fortsätta eller om jag skulle ta ledigt. Men jag mår väldigt bra nu och har en stor lust inför livet.
Jag vill gärna utforska mer om att både spela och regissera och jag skulle tycka att det vore roligt att göra film. Det har jag nästan aldrig gjort.
Jag är gärna kvar i Gävle några år till. Jag har släppt tanken att man måste åka till Stockholm och känner mig glad för det. Här kan jag göra saker som jag inte kan göra någon annanstans.

Till exempel?
Jag vill göra några föreställningar i Gasklockan och också i Träteatern. Jag har tänkt på Almqvist, på Peer Gynt. Och jag skulle vilja göra Den stora vreden igen, på Träteatern. Som en protest mot att man har bestämt att Norrland ska avfolkas och läggas ner. Jag vill släppa loss grå jägaren igen och knyta ihop tråden.
Här har jag möjlighet att påverka helheten och sammanhanget kring föreställningarna som jag inte har någon annanstans. Och här har jag oerhört kompetenta medarbetare, som jag tycker mycket om och som jag vet kan göra i princip vad som helst, även under knappa ekonomiska resurser.

Dina tankar om film?
Jag ser vissa bilder som dyker upp för mig. Film är för mig väldigt mycket dröm. Att göra Ett drömspel vore fantastiskt. Men också en scen som jag faktiskt har upplevt på riktigt.
Jag stod på tunnelbanestationen i Gamla stan när det kom fram en tioårig pojke och sa, "ursäkta mig, kan ni säga mig hur jag kommer till Johannes kyrka?" Så fort han tilltalade mig förvandlades hela perrongen. Jag fick samma upplevelse som när man drömmer och jag kände mig gråtfärdig.Han fortsatte på sitt märkliga språk. "Man har sagt mig att det är två stationer härifrån?"
För mig kändes det fullkomligt overkligt. Vi tittade på kartan och jag visade honom var kyrkan låg. Så satte vi oss på tåget. Jag skulle hämta mina barn på stationen och visste att Gunilla hade jättebråttom så jag måste vara där punktligt. Annars hade jag kunnat följa med honom.
När vi satt på tåget kom en märklig bild för mig, att det var jag själv eller mitt inre barn, som satt där och på något vis materialiserade sig för mig. Sen, när jag gick av på centralen, kom tårarna. Jag bara grät och grät.
Händelsen var så märklig att jag sökte efter en förklaring. Väl hemma hittade jag ett fotografi som jag glömt bort. Där ligger min farfar i badbyxor på Dalarö och läser Dagens Nyheter. Och min pappa, som är tio år, sitter bakom honom och håller om honom. Då ser jag, pojken var exakt lik min pappa. Jag blev riktigt skrämd. Min pappa begick självmord när han var i min ålder. Själv var jag knappt 30 år. Jag kände skuld för det och hade drömmar. Han var alkoholiserad och jag drömde att jag skulle kidnappa honom, så att vi skulle gå i fjällen. Men jag gjorde ju aldrig det. Sen har jag forskat och vet att pappa växte upp bara några kvarter från Johannes kyrka.
Den scenen skulle jag vilja filma. Men det blir nog ingen kassasuccé.

Har du skrivit något?
Jag skriver nu. Sen drygt två år tillbaka har jag skrivit tre handskrivna A4-sidor varje dag. Fri skrivning, vad som faller mig in. Det kan bli vad som helst. Och det har hjälpt mig mycket. Jag har fått syn på saker, fått insikter.

Du har ställt stora krav på dig själv?
Framför allt har jag burit på ett väldigt självförakt, som jag har förklätt litet tjusigt. Jag har till exempel alltid känt obehag när jag fått priser. I grunden har jag inte tyckt att jag varit värd dem.
Det här att du ska älska din nästa som dig själv är en jobbig insikt. Tidigare har jag sett det som ohöljd egoism. Men det är tvärtom. Det är när jag inte förmår älska mig själv som jag börjar agera egoistiskt. Det är paradoxalt och jättesvårt men först när jag kan älska mig själv kan jag ge någon annan människa kärlek.
Teatern har varit min flykt. Där har jag byggt upp låtsasvärldar. Förutom mina barn har den varit min enda kontakt med något slags livsnerv, något slags skapande eller en andlig dimension.
Det måste ha varit oerhört sårande när jag sa till Gunilla att jag tycker att jag bara lever när jag håller på med teater.

KERSTIN MONK
Samtalar med människor
varje söndag i GD
026-15 96 44
kerstin.monk@gd.se

Mer läsning

Annons