Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag faller handlöst!

Annons

Min första tanke är att alldeles för många av Emilia Lindbergs målningar har satts upp på Galleri K:s väggar, men jag behöver bara svepa med blicken över dem en andra gång för att se att det är precis rätt antal. Det är väl sammanhållet och ingen utfyllnad. En fin första separatutställning för konstnären.

Hon är mer eller mindre uppvuxen på Operan i Stockholm, där hennes pappa jobbade när hon var liten, och hennes konstnärskap verkar präglat av vanan att iaktta.

Föreställ er ett barn som kikar fram och nyfiket följer förberedelserna inför en föreställning. Stressade människor som springer fram och tillbaka, teatersminket på och tåspetsskorna snörda. Men den barnsliga blicken till trots, det känns inte naivt, snarare enkelt och liksom konstaterande.

Eller det är klart att det är naivt, men på ett avsiktligt, inte enfaldigt, vis.

Oljemålningarna är fyllda av kvinnor som ser ut att vara i olika stadier av av- och påklädning. Ibland hjälper de varandra med de sista förberedelserna innan de ska ut på scenen, andra gånger ser de ut att pusta ut efter en lång föreställning, kanske på Operan.

Kvinnorna är genomgående mycket attraktiva på traditionellt manér, tänk filmstjärna från 50-talet, och Linberg konstaterar att hon helt enkelt tycker om när kvinnorna är vackra. Även deras skönhet betraktas genom ett barns ögon, vilket så klart blir helt okritiskt men ändå charmigt i sammanhanget.

Färgerna är dämpade och behagliga, sekundära i förhållande till motiven. Ibland är det ett stort och tydligt porträtt, andra gånger samsas flera gestalter på samma tavla, som om minnet sviker och bilden måste korrigeras. Vissa av oss kladdar ner minnesanteckningar med bläckpenna på en post it-lapp, Lindberg använder oljefärger och duk.

Hon berättar att hon använder sig av modeller när hon målar, men bara under en inledande skissfas.

Att avbilda verkligheten exakt blir alldeles för dokumentärt och därför också meningslöst, då skulle hon lika gärna kunna fotografera, säger hon. Känslan är det centrala och då måste den verkliga modellen reduceras bort. Det som börjar som en skiss av en, kanske alldaglig, vän, byggs på, utvecklas och retuscheras till en bild av en kvinna som älskas lika okritiskt som ens favoritfröken på dagis.

Det kan ofta bli ganska så löjligt (och uttjatat) med hyllningar av kvinnan, men det luktar liksom varma bröst och parfym, och jag faller lika handlöst som barnet i kulisserna.

Tina Hemmingsson