Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag har försökt att bli ateist"

”Tio små kampbilder” heter en foto­utställning av Elisabeth Ohlson Wallin som visas på Joe Hillgården till sista maj. Inför vernissagen kom Elisabeth själv till Gävle och höll en lunchföreläsning.

Annons

Med sin utställning ”Ecce Homo” blev fotografen Elisabeth Ohlson Wallin uppmärksammad, hyllad, älskad, hatad och hotad. Uppmärksamheten var enorm, något som hon själv var helt oförberedd på, berättar hon när vi träffas på Joe Hillgården.

För henne handlade bilderna om kärlek, inspirerade av söndagsskolans planscher på Jesus och utförda i stark medkänsla när hennes goda vänner dog i aids.

Bilderna visades över hela världen och så uppmärksammade blev de att hon hamnade på 17:e plats när den brittiska tidningen Times upprättade en lista över århundradets mest provokativa konstverk.

I Joe Hillgården har Elisabeth hängt tio av sina nya fotografier, små men starka bilder som visar hur hon gått vidare. ”In Hate We Trust” och ”Läderbögar” är utställningar som följt och som även finns i bokform.

Elisabeth är uppvuxen i Skara och insåg tidigt att hon var annorlunda.

I skolan gick det inget vidare. Först senare har hon förstått att det handlade om dyslexi. Eftersom det var svårt att läsa blev i stället bilden viktig för henne. Hon började fotografera i fotoklubben bland gubbarna och är helt självlärd. Hon flyttade till Göteborg, där det fanns fler homosexuella än de fyra manliga kamrater som Elisabeth hade hittat i Skara.

Hon fick också jobb som pressfotograf på GT. En dag kallades hon ut till en olycka och slog en blixt från långt håll när en liten pojke bars in i en ambulans. Den blick hon fick från pappan var det hemskaste hon varit med om. Kort därefter slutade hon. Att jobba på en kvällstidning var inget för henne. Hon kände sig som en hyena.

Vilka är dina drivkrafter?

– Det utanförskap som jag lever i är en förutsättning. När jag gick i söndagsskolan som barn grep det här med orättvisor tag i mig. Människor som har det svårt måste man känna solidaritet med. Det dunkar inom mig som en kil.

När upptäckte du att du var lesbisk?

– Jag har starka minnen av att jag inte identifierade mig som en vanlig flicka, inte ens i lekskolan. Jag bodde i USA ett år när jag var 18 år. Jag och mina vänner hade sett filmen ”The Rose” med Bette Midler, om Janis Joplin. När vi körde hem över majsfälten och jag tittade på min tjejkompis som körde, då insåg jag att det är lesbisk jag är. Det var så häftigt. Jag sa inget i USA men när jag kom hem försökte jag göra något åt det, vilket inte var så lätt i den lilla staden Skara.

Hur reagerade dina föräldrar?

– De tog det väldigt bra. Inte för en sekund har de vikt från mig. Jag har haft ett otroligt stöd från dem och kände en enorm kärlek. Men det var helt nytt för dem. Det finns tyvärr föräldrar som än i dag förskjuter sina barn.

När gifte du dig med Minna?

– År 2002 i Italien vid Tiberns strand. Jag och prästen Lars Gårdfeldt var i Rom för att göra en bok om helgon och Minna var med. Vi fick inte göra det i Svenska kyrkan när ledaren där hörde att det var jag. När vi kom hem registrerade vi oss inför släkt och vänner med Mona Sahlin som förrättade akten.

I ”Ecce Homo” utgick du från planscher från söndagsskolan?

– Ja, det som triggade mig var när prästerna sa att aids var Guds straff. Det kunde jag inte förlåta. Några av mina vänner som dog var faktiskt ganska rädda för att hamna i helvetet. Jag var hemma hos mina föräldrar och bläddrade i Dorés bibel. Där fanns en närbild på Jesus med törnekronan och under stod det ”Ecce Homo”. Min mamma sa att det betyder ”Se människan”. Vilket bra namn på en utställning, tänkte jag och satte igång. Sen tog jag ut de tolv händelserna i bibeln samma kväll och skrev ner på papper. Jag brann väldigt för det då och skulle inte klara av att göra en sådan utställning i dag. Jag jobbade som tusan för att ha råd att göra bilderna. Det tog nästan tre år.

Var ställdes de ut först?

– Ingen ville visa bilderna så jag hyrde ett gammalt skyddsrum av brandförsvaret i Stockholm. Det kostade 25 000 kronor för en vecka. Jag jobbade mycket för årsredovisningar och fick in pengar. Prästen Lars Gårdfelt såg till att det blev nattvardsutdelning där nere. Sen brakade det loss.

Hur började det?

– Med en polisanmälan tio dagar före vernissagen av en kristen församling i Skåne som tyckte att jag hetsade mot kristna. På presskonferensen kom en konstrecensent från Kyrkans tidning och skrek med hög röst: Är det altartavlor du gjort, Elisabeth? Eller är det inte altartavlor? Jag fattade inte vad hon menade men började ana att allt inte var som det skulle. På presskonferensen sa en journalist från Italien: Vad tror du påven säger när han får se det här? Jag förstod inte vad han menade.

Hade du kunnat ana vilka reaktioner det skulle bli?

– Nej, inget liknande hade hänt i Sverige och ingen i världen hade gjort en liknande bildserie om Jesus. Jag brukar trösta mig med att jag hade visat bilderna för K G Hammar tre månader före vernissagen. Han reagerade inte så starkt. Om han hade sagt, du och jag kommer att bli mordhotade, då hade jag varit förberedd. Det brukar jag trösta mig med.

Hade du gjort utställningen om du hade vetat vad som skulle hända?

– Jag brukar säga att det var tur att jag gjorde den då och att jag var så naiv. Jag trodde fortfarande att tanterna som jag vuxit upp med och som gick omkring i kofta, att de var snälla. Det var turbulent att få ihop att de inte var det. Då krackelerade hela min världsbild. Jag möttes av hot och förakt men också av kärlek, framför allt från Svenska kyrkan. Efter det har solidaritet och maktmissbruk blivit viktiga begrepp för mig.

Vad möter du för reaktioner i dag?

– Det finns hat men det är inte samma. Jag får hatmejl ibland från stackars ensamma människor som inte vågar skriva under med sina namn, från den frikyrkliga delen. Annars är det lugnt.

Vad har du för tankar kring dessa människor som hatar i Jesu namn?

– Det är sorgligt. Ibland blir jag ledsen men mest arg. Det är så osunt att använda religionen som en regelbok. De starka högerkristna krafter som finns i Europa i dag är problem. Det är ingen lek. Det är jag vaksam på och rädd för.

Hur hanterar man dödshot?

– I dag skulle jag bli mycket mer rädd än jag var då. Det var så mycket då så jag kunde inte ta in allt. Jag var överallt, pratade och invigde. En dag ringde Säpo och frågade om jag mådde bra. Det är klart att jag hajade till. Men sen lugnade det sig.

Hur gick du vidare?

– Med utställningen ”In Hate We Trust”. Ur ”Ecce Homo” strömmade det kärlek. I den som följde strömmar det ut hat. Det är den otäckaste utställning jag gjort. Men det var också skönt att göra bilder som blev en upprättelse för många som blivit sårade. Som en bild av Göran Hägglund där han säger att jag är en dålig mamma. Visst inser jag att kristdemokrater blir arga men det är den svaga människan som går först, det är så jag resonerar.

Och nu?

– Nu vill jag göra en utställning som heter ”Män är djur”, en feministisk utställning med en titel som är ironisk. Det är ett tema som jag länge tänkt på, om både det diffusa och det synliga kvinnoföraktet.

Hur är det att leva i ett utanförskap?

– Jag är väldigt glad för det och ser bara positiva fördelar, i alla fall nu, i min ålder. Utanförskapet har fått mig att se saker, se orättvisor. Mitt liv har inte gått på räls. Jag kan tycka synd om heterosexuella som har livet utstakat för sig, som en snitslad bana.

Du lever i en regnbågsfamilj.

– Jag hade tänkt bort barn. Jobbet var mitt barn. Så träffade jag Minna som har fött båda barnen. Jag är väldigt glad för vår familj. Men det är tufft att ha en ettåring när man närmar sig 50 år. Jag har fått några extra nattrynkor men det är fantastiskt kul. Man blir en bättre människa.

Har du några förebilder?

– Ja, kanske inte förebilder men personer som jag är väldigt intresserad av, Jesus, drottning Kristina och Marilyn Monroe.

Vad är meningen med livet?

– Jag kan bara se godhet och kärlek, att sprida det.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Om jag slapp jobba så mycket och bara fick göra utställningar vore det väldigt roligt.