Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag har rätta listan

Annons

Jag såg att Aftonbladets läsare placerar Camilla Läckberg på fjärde plats på topplistan över de bästa deckarförfattarna i Sverige.

Det säger nog mer om dem som röstar på sånt här än om hur det verkligen är. Minns bara att Helena Bergström utsågs till tidernas bästa svenska skådespelerska i någon tv-gala.

Absolut inget ont om henne, men tidernas bästa...

Jag har heller inte så mycket att invända mot Aftonbladets lista, annat än den inbördes ordningen. Camilla Läckberg hamnar alldeles för högt på listan. Före Sjöwall & Wahlöö. Före Håkan Nesser. Före Åsa Larsson.

Sådana ess som Anna Jansson och Karin Alvtegen kommer inte ens med på listan. Inte heller Arne Dahl (Jan Arnald). Roslund & Hellström är dock med, liksom Mankell, GW Persson och Stieg Larsson. Den sistnämnde toppar listan.

Nu ska jag presentera den rätta listan (totalt subjektiv och min egen rangordning):

På första plats: Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Utan dem ingen Nesser, ingen Mankell och definitivt ingen Läckberg. Det var det paret som bröt ny deckarmark i Sverige, bort från myspusslande deckare till mer realism. I och för sig var Sjöwall-Wahlöö inspirerade av Ed McBain, men de var först i Sverige.

2) Håkan Nesser och Arne Dahl (Jan Arnald). Med varsin dekalog om van Veeteren respektive A-gruppen är de på nästan samma nivå som läromästarna.

3) Karin Alvtegen. Hon har en alldeles egen stil och är ju bara så bra.

4) Roslund & Hellström. Vass och rasande samhällskritik och enorm spänning i roman efter roman.

5) Henning Mankell. Det räcker med att säga Kurt Wallander.

6) Åsa Larsson. Har gett brott och straff ett norrländskt ansikte.

7) Stieg Larsson. Föreställ er vad han skulle ha kunnat göra om han inte hade dött!

8) Anna Jansson. Enormt produktiv och går sällan på tomgång.

9) Mons Kallentoft. Jag väntar mig en fjärde roman om Linköping som knyter ihop säcken.

Åke Edwardson. Serien om Winter var stundtals ojämn, men böcker som ”Rop från långt avstånd” och ”Segel av sten” räcker länge.

10) Leif GW Persson. Ingen litterär bjässe precis, men ack så underhållande han kan vara.

Och så några namn som nästan kom med: Olov Svedelid, K Arne Blom, Liza Marklund, Jan Guillou, Maria Küchen, Jens Lapidus.

Apropå böcker har jag läst en riktig tegelsten de senaste veckorna. David Anthony Durhams ”Hannibal – Karthagos stolthet”. En imponerande berättelse om en väldigt spännande tid i Europas och Nordafrikas historia.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hänt om Hannibals armé fått ordentligt stöd från hemlandet efter slaget vid Cannae. Då kanske aldrig Rom växt till det imperium det blev, i stället hade Karthago behärskat Medelhavet. Vi hade kanske aldrig fått hört talas om Julius Caesar, kejsar Augustus eller Caligula.

Håll med om att det är intressant att fundera i sådana banor.

Det är inte lätt att klippa gräs just nu. Det vimlar av små paddor och jag får ideligen stanna gräsklipparen för att fånga in paddor och flytta dem till säkrare omgivningar.Anders Wennberg