Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag som aldrig skulle säga nej

Min pappas spontana svar var alltid ett nej: – Pappa kan jag få en tia till bussen? – Nej! – Pappa har du tid att laga min cykel? – Nej!

Annons

Han menade nog egentligen inte att vara elak eller ointresserad, det vara bara en copingstrategi han hade uppfunnit långt innan psykologer och konsulter började ta rejält betalt för att hjälpa oss att hitta just vår egen, personliga copingstrategi. Vi barn lärde oss givetvis att knepet var att vänta lite grand. Fick pappa bara tänka efter lite i lugn och ro så insåg han snabbt att den där tian eller cykellagningen inte var särskilt mycket begärt. Och vi visste att han skulle komma in till oss lite senare och fråga hur bråttom det var. Med andra ord sa han egentligen inte nej, utan jag måste få lite tid att tänka igenom frågan innan jag kan ge ett svar.

Men det där kunde vara fruktansvärt irriterande när man hade bråttom. Jag minns en gång när vi bodde i Sätra och regnet verkligen vräkte ner och jag behövde skjuts. Det här var under gymnasietiden och jag hade sällskap med en tjej som bodde i Hemlingby. Tyvärr minns jag inte varför, men jag hade verkligen väldigt bråttom dit, och var inte särskilt sugen på att cykla i ösregnet. Men pappa svarade givetvis sin vana trogen nej när jag bad honom skjutsa mig. Den här gången hade jag inte tid att vänta på hans analys utan tog på mig jackan och cyklade iväg.

Jag hade inte ens kommit till Blåsåsbacken upp mot sjukhuset förrän jag var totalt genomblöt. Ilsken satt jag på cykeln och förbannade livet i allmänhet och pappa i synnerhet. Och vad fick jag se då om inte vår Volvo 142:a som – som av en händelse – kom tuffande på vägen. Pappa vevade ner rutan och sa att han kände för en liten åktur och undrade om han kunde skjutsa mig någonstans. – Nej tack, det här går så bra så, svarade jag mellan sammanbitna tänder och cyklade vidare. Blötare kunde jag ju i alla fall inte bli, och jag var ju ändå nästan halvvägs till Hemlingby. – Okej då, sa pappa och körde vidare. Och jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag a-l-d-r-i-g ska bli som han den dag jag själv får barn.

Så när min dotter var liten satte jag en ära i att alltid svara ja när hon bad om något. Tills jag upptäckte att det där ju kan få förödande konsekvenser för både ekonomi och hälsa. Men jag ville ju inte bli som pappa och säga nej hela tiden!

Räddningen kom mitt under 00-talets stora utbrändhets-våg. Plötsligt var det livsviktigt att vi lärde oss att säga nej. Kraftfullt, dessutom. Annars skulle vi bli utbrända hela bunten. Jag fick åka på kurs i två dagar med en kvinna som försäkrade att Att säga NEJ är att säga JA. Styrkt av detta började jag inse att pappa kanske hade lite rätt ändå. Ibland, i alla fall.

Och barnen bryr sig inte så mycket heller. De är smarta nog att inse att nu när pappa har börjat säga nej så ska man inte längre säga Pappa, kan jag få en ny mobil? utan Pappa, inte är 4 000 kronor särskilt dyrt för en I-Phone?

Larry Forsberg,

Radiopratare och låtskrivare

Annons