Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag spottar på samförståndet!

Kristian Lundberg om positioner och smurfar i kulturlivet. Det här är tredje brevet i Lundbergs brevväxling med Crister Enander. Nästa brev kommer i morgon, fredag.

Annons

Det är närapå en magnetisk huvudvärk som stiger upp mellan tinningar av metall.

För en kort tid nu är jag ensam hemma. Rummen står tomma och jag går omkring och plockar bland böcker, papper, anteckningar.

Åskvädret samlar ihop sig, igen. Långt ute över Öresund kan jag se mörkret tätna. Den här morgonen är stilla, avvaktande. Klockan är strax efter åtta.

Jag har sagt det förut: klasskampen pågår. Den förs bara från fel håll. De förflyttar hela tiden sina positioner och vi lägger bara undan våra vapen, retirerar. Det pågår en enfaldighetsprocess som bottnar i historielöshet. Vilka är de, undrar du kanske – och jag skall försöka att svara, även om det enklaste skulle vara att säga: alla – för på ett sätt har vi tvingats in i en samtid som är omöjlig, rent moraliskt.

Varje fri skribent är sin egen småföretagare.

Varje skolelev förflyttas med sin skolpeng.

Varje åldrande pensionär blir siffror i det privata vårdbolagets årsredovisning.

De oberoende bokförlagen och tidskrifterna är inte oberoende. De blir istället helt beroende av statligt understöd och när bidragen omfördelas, så läggs tidskrifterna och förlagen ner. Det fanns en tid när frikyrka, nykterhetsrörelse, bildningsförbund och arbetarrörelse samverkade – mot ett orättvist system, för ett rättvist system.

Den politiska rörelsen var inte bara endimensionell. Tänk Ivar Lo-Johansson. Tänk arbetarlitteraturens vrede. Oförsonlighet. Vem är arg idag? Vem skriver Hatets sånger? Du skriver om de osynliggjorda. Det stämmer. De är osynliga i det samtida samtalet. De gör istället sina röster hörda genom andra kanaler, inte minst genom insändare. Behovet av att få tala är uppenbart.

Innan vi påbörjade nedmonteringen av det som vi en gång stred för, kalla det Folkhemmet om du vill, så skedde det en förflyttning av det offentliga samtalet. Detta är viktigt. Kultursidorna underminerades. Tilltalet blev ett annat. Jag minns första gången som jag förstod att det var någonting avgörande som skedde – om jag nu inte blandar ihop korten, så var det en artikel i KvällsPosten som handlade om…. smurfarna.

Det finns undantag, men de kultursidorna är närapå som öar i ett hav av spetälska. Litteraturen är inte ett isolerat periodiskt system som överlever inneslutet i ett provrör. Språket är inte ett virus.

Till viss del: historielöshet. Det öppna samtalet präglas allt mer av ögonblickets tyranni. Meningslösa krönikörer med åsikter om just ingenting. Serietidningar. TV-serier. Ett litterärt medvetande som inte ens varar en säsong. Ta till exempel Sigrid Combüchens senaste roman, Spill – den vann det prestigefyllda Augustpriset i oktober för att sedan reas ut i februari. Är det rimligt? Att beräkna en boks livslängd till mindre än ett år? Vad gör det med det offentliga samtalet?

Till viss del vill jag anklaga den radikala vänsterrörelsen i Sverige, som vid närmare eftertanke varken var speciellt radikal eller vänsterinriktad. Vi skördar nu konsekvenserna av den värderelativism som inte minst Göran Palm propagerade för – plötsligt genomkorsas den samtida debatten av åsikter, bara åsikter, meningslöst tyckande – och när det väl blir debatt och ett hårdare samtal, ja, då handlar det återigen om Björn Ranelid. Det absurda sker då: att man som radikal tvingas in ett värdekonservativt hörn.

Den här morgonen läser jag Axel Liffner. Jag kom över en större samling lyrik – från fyrtiotalet och fram till 2008 – ett dödsbo som blev samlat i banankartonger på ett antikvariat i Lund och jag blir faktiskt en smula rörd av detta samlande, denna iver till kunskap. En zoolog.

Och jag tänker, naturligtvis – det samlade värdet av detta i kunskap kontra det samlade värdet i det som kulturrelativisterna förespråkar. Skillnaden: bildningen är kollektiv. Att pilka eller kratta löv är individrelaterat och syftar bara till att höja den egna upplevelsen. Att läsa och skriva är viktigt; inte bara för mig, utan också för dem som inte får tillfälle att just läsa och skriva. Jag spottar på denna meningslösa samtid. Jag spottar på detta samförstånd och denna idiotvänster som hela tiden retirerar in i en värld som sällan är större än Götgatan i Stockholm.

Det finns ett behov av den självbiografiska berättelsen. Det finns ett behov av att förstå sin samtid.

Det finns ett behov av att få dela erfarenheter och förhoppningar med varandra.

Förtvivlan är ett bröd som mättar om det delas.

Det paradoxala: vi har skapat ett nytt statarsamhälle. Det är bara det att det inte finns någon som skriver om det. Undantagen. Ja. Men marginaliserade. Förda åt sidan. När den språkmaterialistiska lyriken började vinna mark i samtiden upplevde jag den som maktkritisk. Nu är den lika enfaldig som estradlyriken. Allt handlar om att positionera sig själv. Håkan Sandell och jag gav ut ett enda nummer av tidskriften Katakomb – och det enda jag minns är de avslutande orden i inledningen: avskild och engagerad. Nu tvivlar jag. Avskildheten är inte längre självvald. Nu är vi utpositionerade i en marginal där vi möts upp av värdekonservativa. Det var inte så jag föreställde mig min radikalitet.

Hur fan kunde det bli så? Du nämner en del namn. Du skriver att det finns ett slags motstånd. Jag tvivlar. Arbetarlitteratur består av två ord. Det blir inte litteratur bara för att man beskriver ett arbete. Det behövs en nyorientering också där, tillbaka till källorna. Jag talar om en radikalitet som rymmer klass, etnicitet och kön. Jag talar om en arbetarlitteratur med existentiella förtecken. Jag tror att den skrivs, är övertygad om att så sker, men att också den är osynliggjord. Jag tror att det är dags att vässa sina vapen och gå ut i strid.

Nu är det en sen eftermiddag i Malmö och jag längtar efter regnet.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons