Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jaggers bak

Annons

Jag känner människor som aldrig firar födelsedag, i princip har glömt hur mycket de fyller, det är ingenting som upptar dem. En av mina vänner brukar säga, att ska man fira födelsedag, borde man göra det varje dag. I en mening föds man ju på nytt varje morgon. Kommer från mörkret ut i ljuset.

Vad är det man egentligen firar när man fyller år? Att man överlevt – så här långt? Framförallt undviker de som inte firar alla dessa ”jämna” år, då födelsedagarnas konventionella och sociala inramning blir extra tydlig.

En gång i tiden i Uppsala umgicks jag mycket med familjeterapeuter som jobbade med parutveckling. De pratade om olika faser som varje parrelation måste genomgå. Enligt ett bestämt schema.

Förälskelsefas övergår i kärlek, som övergår i kamratskap och sedan är det inte ovanligt att det slutar med separation. Om man inte nöjer sig med att vara kompis med den man en gång älskade. Faserna blir lätt självuppfyllande. Man söker efter tecken på att förhållandet är på väg in i en ny fas. Man beter sig som om en ny fas är under insegling. Och därmed skapar man den. Och man smittar sin partner att bete sig likadant. ”Skickar du saltet, kompis?” Å fan, är vi redan i kompisfasen. Då väntar bara separationen.

Diagnoskulturen, som samhällsforskare och kulturkritiker pratar om och som enligt dem präglar samtiden, leder till att vi söker efter tecken och symtom: på sjukdom, åldrande och försämring.

Vi lever självobserverande, får knappt en lugn stund. Att söka efter symtom gör en sjuk, eller man känner sig sjuk, hur frisk man än är.

En kulturredaktör berättar för mig att Mick Jagger opererat baken. En rockstjärna lever på sin bak. Han kan inte ställa sig på scenen med hängröv, som sina generationskamrater, de som inte har råd att ta baken till en plastikkirurg. Och det behöver inte stanna vid baken. Ansiktet kan lyftas. Dubbelhakor skäras bort. Brösten kan man ge sig på. Laser tar bort ådror och rynkor. Det naturliga finns inte, vi kan, med specialisternas och fältskärarens hjälp, låtsas som om vi kan leva onaturligt.

Inget är omöjligt, allt går att åtgärda. Även om resultatet i många fall är direkt avslöjande: man ser att någon varit framme med kniven, som kludd på en sprickande palett. Man ser någon som vill göra sig yngre än vad han eller hon är. Man ser att någon försöker manipulera prästbetyget, få till en deal med naturen som inte är möjlig. Eller helt enkelt förneka naturen.

Lenin balsamerad där i sitt mausoleum på Röda Torget i Moskva. Det ryktas att han saknar underkropp, den har man inte brytt sig om att restaurera, den skall ju ändå inte visas. Det som återstår är överkroppen. Den manipulerade människan är bara halv.

”I hope I die before I get old”, sjöng the Who. Rockkonstnären följer ingen löneslavens tidsplan. Och Jagger kan stå där med sin tappade, förlåt jag menar lyftade, bak. I rockkonstens verklighet är det aldrig ”the end of the day”, som de sjunger i ”As tears go by”.

Man har så att säga den bak man förtjänar…