Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jens katedral

Det här är första artikeln i serie som berättar om konstens byggen. Sanna Wikström har valt ut en serie verk i olika tekniker.

Tillsammans med konstnärerna berättar hon om klanger och kompositioner, del och helhet.

I dag blir vi maktfullkomliga framför Jens Salanders Katedral.

”Katedral” är utförd till Jens Salanders separatutställning på Örebro konsthall 2006. Innan ”Katedral” hade han låtit måleriet vara en tid.

– Det var inte helt glasklart hur det skulle bli när jag började måla. Jag är inte en tydlig berättare, jag är inte intresserad av det. Men när jag väl bestämt mig går det ganska fort.

Han övervägde olika alternativ. Annars är det den normala arbetsprocessen när det gäller en sådan målning, stora ytor och rikligt med färg, säger han. Sen korrigerar konstnären hela tiden.

– Men det kändes rätt. Jag trodde på det, bara jag kunde få upp den helt och hållet.

Förlagan är ett foto. Han hänvisar till Roland Barthes, som i sin bok ”Det ljusa rummet” försöker beskriva det som drar oss in i fotografier. Han ville nå fram till ett nytt sätt att prata om bilder och skriver om det förnuftsstyrda intresset som placerar bilden historiskt och kulturellt (”studium”) och dess motsats: Där något i bilden träffar och kanske sårar betraktaren (”punctum”). Barthes skriver: ”det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig”.

Där någonstans vilar Jens Salanders bilder – och kanske därför är den här texten omöjlig.

– Det handlar om att förmedla något, säger han. En målning kan ha en erfarenhet. Det finns en arbetsprocess inuti den som tillför någonting.

Från början var ”Katedral” tänkt som ett collage av plåtbitar, kanske i olika storlekar, som skulle skruvas ihop.

– Men det var otroligt komplicerat att jobba så. Så jag började om. Var tvungen att distansera mig till katedralen, annars hade den blivit alltför teatral.

Sammanhanget kan vara oklart, som kontaminerat, säger han. Färgen hjälper till att placera motivet.

– Jag ville att penseldragen skulle vara synliga. Perfektion har att göra med vilka referenser, estetiska fetischer, man bär på. Vi har en intressant diskussion på Konstskolan just nu, vi ställde frågan: Kommer det att göras några fler mästerverk?

– Det handlar om att lyfta fram en viss konstsyn och vissa estetiska ideal.

Arkitekturen och ”det vackra” har alltid följt Jens Salander. Vackert som i det onåbara, sublima. Oförstörbart men skört. Det vi andra inte kan fånga, i bästa fall ta till oss. Det må rimma illa med hans status som den postmoderna målaren, den som inte ängslas de estetiska värdenas upplösande och i Sandvikens konsthall på 90- talet både tog sin an och satte sina verk i stark konstrast till klassiker som Böcklins döda ö.

– Att måla innebär en sådan kraftansamling, säger han.

Men han pratar också lyriskt om konsekvenser och mellanfärger, hur en förändring påverkar en annan förändring som kan förändra hela målningen samtidigt. Allt med ett större format blir besvärligare, säger han. Det sitter i rörelsen.

– Med en stor duk kan det kännas som att man ibland håller på att förlora den, det går inte att säga, det är också det som är spännande med måleri, själva utmaningen. Risken ligger i tidsförloppet, du måste flytta stegen, kliva upp och klättra ner för att blanda färg, måttar och lägger till, flyttar stegen igen. Tidsförloppet både bidrar och gör att du tvekar. I ett mindre format är det lättare att få till det. Man blir modigare och snabbare, mer oövertänkt.

Du har gjort både stort och litet, vad föredrar du?

– Att gå emellan är skönt!

Så hanterar han både samtid och dåtid, både video nedsprängt i gatan i Polen och klassiskt måleri i Örebro.

Upplevelsen av ”Katedral” är likadan i dag som för den som såg den 2006. Det är som en väldig Guds hand skakat den, drar den uppåt. Rörelsen är genomgående. Den reser sig och tvingar oss att se.