Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jordnära underhållning en julikväll

Regnet håller precis på att ge sig och små droppar rinner sakta ner längs fönstren. Luften i lokalen är fuktig och det luktar blöta kläder. Stina Berge får spela inomhus i kväll i stället för att stå på JoeHill-gårdens utomhusscen.

Annons

– Men är ni redan här! Oj vad förvånad jag blev, vi brukar alltid få vänta. Säger Stina till publiken när hon går in.

Hennes högklackade skor slår hårt mot golvet och det svarta, yviga håret flyger. Hon har en gitarr i ena handen och en vinröd koffert i den andra.

– Vi kommer om fem minuter, eller mindre, jag lovar! Säger hon och springer ut från lokalen.

När hon kommer tillbaka nästa gång har hon två gitarrister med sig.

– Man kan inte ha högklackat när man kör unplugged, nej nu måste jag ner på jorden. Säger Stina och slänger iväg sina skor.

Hon börjar med en kärleksvisa till sin son. Det är lugnt och stillsamt, publiken är väldigt tyst och Stinas röst fyller den lilla lokalen.

– Fan vad häftigt, vad härligt att ni lyssnar så bra! Jag hörde något om att alla mina låtar är deppiga. Vi ska alltid fixa så mycket själva med självhjälpsböcker och sånt, men jag vill återupprätta melankolin lite, man måste vara down ibland också, säger Stina.

Nästa låt heter SVART, visst är den något deppig, men det är en låt med eftertryck och intensitet som får publiken att både rynka pannan och slappna av på samma gång. Stina avslutar den med ett hopp upp i luften och ett stort leende. Publiken applåderar.

– Plattan Stina och kärleken handlar nog om bristen på kärlek i mitt liv. Kanske för att jag inte är en relationsexpert direkt, säger hon och skrattar.

– Fan det är helt underbart roligt att stå här, vilken klyscha, men det är ju sant. Säger hon och slår ut med armarna.

Hon har en förmåga att pratsjunga sig igenom låtarna, lägga till ord och meningar som inte hör till låten, snackar med publiken, svär, viskar och tar i om vart annat. Ett scenframträdande som får det att kännas lite som teater, bra söndagsunderhållning när regnet just lagt sig.

Kanske hade spelningen gjort sig bättre i solsken, men de deppiga låtarna tillsammans med Stinas hesa röst och regndropparna på fönstret blir väldigt äkta. Det är enkelt och rakt på sak, allvarsamt men ändå lättsamt.

– Tack, tack så jättemycket! Säger Stina och ger publiken en slängkyss innan hon går ut.

Hanna Göransson