Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jörn Donners Berlin då och nu

Annons

Berlin lyckas på ett märkligt sätt vara staden där det alltid var bättre förr. Innan muren klöv staden i två delar var alla överens om att storhetstiden var dekadensens tjugotal. Kring förra sekelskiftet drömde man sig tillbak till romantikens litterära salonger. När muren stod där med sin vassa taggtråd och beväpnade vakter var det bättre innan den restes. Och i dag?

I dag är det självfallet många som med saknad ser tillbaka till den tid av skumma barer, oupplysta gränder, riskabla gränsviseringar och billiga Östmark som försvann när schizofrenin och tyranniet krossades.

Jörn Donner är en minst sagt erfaren Berlinresenär. Han anlände första gången som nyfiken 19-åring 1952 en kvalmig sommarmånad. Han sökte efter ett Europa som han inte ansåg fanns i Skandinavien. ”Det var hett i Berlin denna sommar”, skriver han i dag, ”svettlukt, billiga parfymer, brunkolslukt, ruinlukt, brända tegel.”

Han reser med ett introduktionsbrev till Bertolt Brecht, en krets Donner kom att röra sig i under flera år.

Det dröjde heller inte länge förrän Jörn Donner återvände, och stannade under allt längre perioder. Och 1958 kom hans sedermera klassiska skildring av staden ut, ”Rapport från Berlin”.

Anslaget är lockande: ”Jag älskar denna storstadens ensamhet, när den höljs i värme som Rom, i minnet av frihet som Paris. Men allra mest älskar jag den hotfyllda, manande ensamhet som är Berlin. Landning och ankomst kan skifta, mötet är detsamma.”

Den har nu kommit i ny upplaga och är försedd med fyra senare nedslag – från åren 1966, 1976, november 1989 och 2008, dessutom har man tagit med Stephen Spenders förord till den amerikanska upplagan från 1961.

Det är märkligt hur frisk och levande denna över 40 år gamla reseskildring ännu är, även om den i dag mer framstår som en historisk rapport, en intensiv skildring av något som för alltid gått förlorat – på gott och ont.

Det är en tid där det kalla kriget ännu enbart är kallt, inte djupfryst. Det är en tid som ännu närde en sorts drömmar som sedan dess aldrig kommit tillbaka.

Jörn Donner är en skarpsynt iakttagare. Han rör sig ganska planlöst genom ett ännu krigsskadat Berlin. Han stöter på de mest skiftande sorters människor. Desillusionerade, brutna, framtidsoptimister, besvärliga kvinnor och deras krävande fäder, uppgivna och misströstande, naiva optimister.

Det blir många supar, och ännu fler pilsner, han dras in de mest märkliga samtal nere i de rökiga källarna.

Öst var fortfarande de stora bortförklaringarnas värld. I dag säger väl frasen ”det har begåtts vissa misstag, men de ska rättas till” ingenting. Då var den ett mantra, snudd på en världsförklaring som partifunktionärer aldrig upphörde att mumla – inte sällan med stolthet, men oftast med total brist på övertygelse.

Den ”reellt existerande socialismen” var varubrist och mygel, förtryck och en vardagsterror med ett gigantiskt och välorganiserat angiverisystem som i dag är svårt att föreställa sig proportionerna av. Jörn Donner såg det inte klart då. Å andra sidan var det få besökare som så tidigt anade omfattningen av Stasis verksamhet.

Och när Jörn Donner första gången gav ut sin rapportbok skulle det ännu dröja tre år innan dess muren delade Berlin i två ifrån varande skilda världar.

Just genom planlösheten, den litet brådmogna hårda blicken och viljan att förutsättningslöst förstå vad den stora staden egentligen bär på för hemligheter, förmår Jörn Donner skildra ett levande och begripligt Berlin.

Det rapporten kan ha förlorat i aktualitet har den med decennierna vunnit i litterär klarsyn.

Crister Enander