Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ju fler kockar desto…

/

Okej. Det har hänt något med maten. Råvarorna är ersatta av vatten och kemiska beteckningar vi inte kan uttala.
Men hur blev det så här? Vems är felet? Vi låter domens bila falla över några huvudmisstänkta, så får vi se var vi hamnar.

Annons

Tre livsmedelsjättar i landet är minst en för lite för att en sund konkurrens ska råda. Även om man bortser från priserna är det oroväckande att marknadsledarna har så stor makt över vår mat.

Egna märkesvaror, på branschspråk förkortat EMV, är i grunden en jättebra tanke.

Låt kunden få ett alternativ till Abbas fiskbullar, Kalles kaviar, Mamma Scans köttbullar och Sempers välling. Varumärken som är så starka att vi förväntar oss att de ska finnas överallt.

Men något gick fel på vägen.

Ica, Coop och Axfood är så väldigt stora att de kan ställa enorma krav på producenterna.

En matfabrik med hundratals anställda kan stå eller falla med om de får tillverka EMV eller inte.

Om då matjättarna kräver att fabrikerna ska tillverka mat med sämre kvalitet för att hålla priserna nere tvingas de naturligtvis att lyda.

Abbas Seafood tillverkar både sina egna och Axfoods EMV-fiskbullar. Axfoods innehåller mer vatten och dessutom smakförstärkaren E621.

Axfoods egna går därmed att sälja billigare.

Abba-fabriken tvingas att konkurrera med sin egen produkt. Och hur skulle Abba kunna annonsera om att deras vara är bättre?

Då skulle Hemköp- och Willyskedjorna snabbt sluta köpa in deras burkar, eller nöja sig med att placera dem på en undanskymd plats i butiken.

Det här är bara ett exempel av många.

Vi borde kunna kräva mer av de företag där vi faktiskt spenderar en betydande del av vår lön varje månad.

Men även här kanske vi journalister och konsumenter har varit för slappa?

Konsumentmakten ska inte underskattas.

Fråga gärna den högst uppsatta chefen som du får tag på i butiken varför den EMV du håller i handen innehåller azofärgämnen, smakförstärkare och annat skräp.

Eller varför du inte hittar bröd från det lokala bageriet, kött från lokala bönder eller grönsaker från odlingen runt knuten i butikens sortiment.

 

Det är lätt att skylla på EU.

EU är stort, långt borta och svårbegripligt.

Men när det gäller mat har EU faktiskt ställt till med en del.

Att polyfosfaten E450, som är huvudingrediens i vanligt bakpulver, numera finns i kassler, skinka och andra köttstycken kan du tacka EU för. Före EU-inträdet var det förbjudet att förvandla köttstycken till slembollar med vatten och stabiliseringsmedel.

Nu är det fritt fram. En möjlighet branschen naturligtvis var snabb att utnyttja. I dag är det någon slags branschregel att kyckling fylls med 13 procent vatten för att öka i vikt. Smörgåspålägget skinka innehåller lite kött.

Lika illa ställt är det med vår älskade julskinka.

1980 förbjöd livsmedelsverket användningen av azofärgämnen i godis, läsk och andra livsmedel som ibland har väldigt onaturliga kulörer. Man var säker på att azofärgämnen var giftiga.

Nya studier bekräftar den misstanken. En engelsk studie visar tydliga samband mellan azofärgämnen och hyperaktivitet hos barn. Symptomen förstärks ytterligare av kombinationen azofärger och konserveringsmedlet E211 natriumbensoat som till exempel finns i light-läsk. (Varningen gäller kemiskt framställt natriumbensoat, och inte det som naturligt och i små mängder finns i frukt och bär.)

Nu är det tack vare EU fritt fram att låta barnen mumsa på E102, E110, E122, E 123, E124, E129 och E151 igen. Ansvaret har flyttats till föräldrarnas förmåga att tyda godisets innehållsförteckning.

Men. EU gör bra saker också. Regler för mer läsbara ingrediensförteckningar är på gång. De ska ha så stor text att de faktiskt går att läsa, menar EU. Men det kommer att ta tid.

Dessutom skyddar EU vissa kulturlivsmedel. Numera måste fetaost vara gjord på get- och fårmjölk och komma från Grekland. Arlas ko-blask får nöja sig med att heta salladsost.

Vidare finns det länder som står upp mot EU utan att bli stämda. Danmark har förbjudit transfetter helt på eget initiativ. England förbjuder både azofärger och vissa sötningsmedel utan att få skit för det.

Mycket handlar alltså om en nationell flathet. Våra myndigheter tar inte striden. Kanske för att konsumenterna inte krävt det tillräckligt tydligt.

 

Journalister ska man som alla vet inte lita på. De går över lik för en story, och allt det där.

Inte ens maten har vi kunnat hålla våra blyertssmutsade fingrar ifrån.

”Billigast” ”Mest prisvärd” ”Här får du mest för pengarna”.

När vi gick med i EU skulle ju maten bli så mycket billigare. Vad hände? Jo, varje tidning med självaktning gjorde naturligtvis sina egna mätningar i butikerna i sitt område. Var det sant? Sjönk priserna?

Jo, i vissa fall gjorde de det. Mycket. Och folket blev belåtet. Kassler föll i pris med 20 kronor per kilo. Falukorven blev jättebillig.

Vi glömde dock bort att ställa frågan varför.

Svaret var nämligen lite trist. Att livsmedelsindustrin snabbt anpassade sig till vissa EU-regler som var lite slappare än de nationella. I fallet med kassler är det uppenbart för den som har långt smakminne att den var godare förr. I dag består kassler av vatten, stabiliseringsmedel, salt, smakförstärkare och rökarom. Den geggan var förbjuden i Sverige före EU-inträdet.

Minns ni uppfostrings-programmet Anslagstavlan på SVT? Där vi fick lära oss att Livsmedelsverket bestämde hur mycket kött det skulle vara i en falukorv för att den skulle få kallas för just falukorv. 40 procent. Minst. Rent kött. Men enligt EU-reglerna räknas även maskinurbenat kött, som innehåller bindväv och fett, som kött. Alltså rättade sig snabbt charkföretagen efter dessa nya bekväma regler.

Och vi journalister fick som vi ville. Priserna i butikerna sjönk. Att sedan Scans bacon görs i Polen och Findus fiskpinnar tillverkas i Kina brydde vi oss mindre om. Då. Nu är det kanske dags att tänka om. Och ställa nya annorlunda frågor. Hur kan maten vara så billig när råvarorna är så dyra?, är en mer befogad fråga. En grillad kyckling som kostar 29,90. Hur är det möjligt? Den är född, transporterad, uppfödd, transporterad igen, slaktad, beredd och tillagad. Och transporterad igen. Alla led ska ha betalt. Något är fel med den ekvationen.

Vi journalister måste skärpa oss och börja ställa de rätta frågorna. Och kräva svar.

 

Företag har som grundsyfte att tjäna pengar. Det är svårt att kritisera.

Däremot finns det många livsmedelsproducenter som borde går en kurs i rent spel.

I boken Den hemlige Kocken drog författaren Mats-Eric Nilsson ner brallorna på familjeföretaget Dafgårds. Deras färdiga portion med Jennys kåldolmar fick den tvivelaktiga äran att pryda omslaget på boken.

Rätten innehöll 67 ingredienser. Många av dem var inte uppfunna 1926, då mormor Jenny stod i köket. Att påstå att receptet var oförändrat sedan dess var alltså ren och skär lögn.

Men de är långt i från ensamma.

Ljug på matförpackningarna är vardagsmat. Tyvärr.

Utan tillsatt socker är till exempel en populär fras.

Det betyder oftast att man tagit bort det naturliga sockret och ersatt med något kemiskt substitut, till exempel klorföreningen sukralos eller det misstänkt cancerframkallande ämnet aspartam.

Ämnen som är upp till 600 gånger sötare än vanligt socker och framställda på rent kemisk väg.

För den som vill gå ned i vikt kan det vara kul att känna till att dessa ämnen ökar aptiten...

I sin nya bok ”Äkta vara” ägnar Mats-Eric Nilsson ett helt kapitel åt sådana här vilseledande påståenden.

Äkta, klassisk, rekorderlig, hemlagad, gammaldags och liknande betyder nästan alltid att du bör se upp, menar han. För det är sällan eller aldrig sant.

Att skickligt undvika ord som saft, juice och andra skyddade begrepp är en annan fint som branschen gärna tar till.

Hamburgare måste innehålla en viss mängd kött. Då skriver man snabb-burgare eller stekburgare i stället och vips så är det fritt fram med fusket.

Fun Light förs alltid fram i sådana här sammanhang eftersom produkten inte innehåller en enda naturlig ingrediens. Men det är kanske mer alarmerande att det man tror är naturligt, som Ekströms klassiska blåbärssoppa, i själva verket innehåller endast några futtiga procent blåbär.

Vi måste bli bättre på att läsa, och förstå, innehållsförteckningen.

 

Kanske är nyckelhålsmärket Livsmedelsverkets enskilt värsta bidrag till att vi i dag äter så ofatttbart mycket tillsatser.

Sex till sju kilo per person och år stoppar vi i oss.

Det började med en god tanke om att låta bra och nyttig mat synas lite extra på butikshyllan. Nyckelhålsmärket var fött.

Debatten gällde fett. Fett var ont. Ofett var gott. Den som vet det minsta lilla om mat inser dock snabbt att fett inte bara är just fett. Fett är dessutom både smak- och konsistensbärande. Tar du bort fettet försvinner både smak, form och ibland färg.

För att industrin skulle få trycka det gröna nyckelhålet på sin mat fick de alltså börja stoppa i grejer som ersatte smaken, färgen och formen. Och nu snackar vi formler! I dag finns över 300 godkända livsmedelstillsatser och 2 800 aromämnen att välja bland. De pumpas, sprutas och tumlas ner i det som från början var helt okej mat. Allt i kampen mot det farliga farliga fettet.

Men nu ifrågasätts Livsmedelsverkets långa vänsterprassel med margarinindustrin och folk börjar inse att ryktet om det mättade fettets farlighet är betydligt överdrivet. Nu vill vi tillbaka till den riktiga maten med smak. Men livsmedelsindustrin har lärt sig att sälja smaksatt vatten förklätt till mat. Och har inte lust att minska sina marginaler. Om vi inte kräver det med bestämdhet.

 

Det finns dock en ljusning. Nyckelhålsreglerna har uppdaterats en smula. Livsmedelsverket börjar så smått erkänna att industriellt transfett kanske inte är världens bästa käk. Och det tycks i det fördolda föras en dialog med producenterna om azofärger bland annat. Men Livsmedelsverket hade mycket väl kunnat brösta upp sig på samma vis som motsvarigheterna i Danmark och England har gjort. Vi kan göra nationella undantag från EU:s regler. Det har andra länder redan bevisat.

Mer läsning

Annons