Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jublande och fartfylld hyllning till Ted Gärdestad


Betyg: 4/5

Våren 2009 framförde Sandvikens symfoniorkester en hyllning till Ted Gärdestad som många minns. Det var en oförglömlig kväll, det var fullsatt och publiken var i extas, enligt Gefle Dagblads recensent Jörgen Larsson. Många har sedan dess hört av sig till orkestern och önskat en repris. Jag var inte på den konserten själv, men på något sätt känns det som om jag ändå var det.

Ted Gärdestads låtar hör samman med min barndom, särskilt tiden vid hans genombrott, då jag tillbringade somrarna hos bästisen på ön utanför Norrlandskusten, hur vi både kunde sjunga de ljusa melodierna som fastnade så lätt och på tioåringars vis gjorde oss lustiga över texterna, kärlek var ju ingenting för oss, än.

Med tiden har låtarna blivit odödliga klassiker som lyser över Ted Gärdestads minne och en omistlig del av den svenska låtskatten. Med rätta, Ted Gärdestad var en makalöst begåvad kompositör av melodier som tillsammans med broderns Kenneth texter blivit något av sinnebilder för sommar, ljus och längtan.

Lördagens konsert visade sig bli en minst lika stor framgång som förra gången det begav sig. Dirigent Ulf Wadelbrandt, symfoniorkestrarnas E-type enligt Johan Boding, var på sitt bästa humör och ledde orkestern med en smittande energi som fick alla att hålla ett högt tempo kvällen igenom.

Redan andra låten, Låt kärleken slå rot, med Johan Boding och Anneli Axelsson i duett väckte ett jubel som sedan ökade för varje låt. Lyckliga dagar smyckades liksom flera av låtarna av Göran Berencreutz snygga gitarrspel.

Det slog mig också att Johan Bodings röst då och då liknar Ted Gärdestads väldigt mycket, samma ljusa lyft, samma musikaliska flyt. Jessica Anderssons röst är också klar och fin och hon fick publiken att klappa takten till Jag ska fånga en ängel. Duetten med Johan Boding i För kärlekens skull blev som en skimrande bubbla av ljus, så stämningsfullt och fint.

Sedan kom Andreas Weise in med fart och fläkt, då blev allt lite jazzigare och svängigare och publiken föll i allsång i Eiffeltornet.

Orkestern visade än en gång hur bra de är på att backa upp andra artister, det är en av orkesterns allra starkaste sidor. Många av låtarna är glada och förmedlar en dröm om sol och ljus och kärlek. Lite allvarligare blev det i I den stora sorgens famn med sin vackra text och själfulla gitarrsolo. Så fick vi höra den ena välkända låten efter den andra, faktiskt hela tjugo stycken, Chapeau-Claque, Himlen är oskyldigt blå och, sist men inte minst, Jag vill ha en egen måne, som också fick bli extranummer med allsång och både publik och orkester stående. Då kom Teds bror Kenneth Gärdestad upp på scenen och kvällen slutade i ett enda stort jubel.

Någon låt tycker jag dock drunknade i det energiska soundet, lite mer dynamik hade inte varit fel, exempelvis tycker jag att en mer nertonad Sol, vind och vatten hade varit fint som omväxling. Efteråt passade jag på att fråga några yngre personer i publiken hur väl de känner till Gärdestads låtar och det står klart att även en yngre publik tagit dem till sig, med råge.

Camilla Dal

"Låt Kärleken slå rot"

En hyllning till Ted Gärdestad

Kulturcentrum teatern Sandviken

Sandvikens symfoniorkester

Jessica Andersson, Andreas Weise, Johan Boding

Kör: Anneli Axelsson

Komp: Håkan Jonsson klaviatur, Göran Berencreutz elgitarr, Rasmus Diamant elbas, Matthias Dahl trummor

Dirigent Ulf Wadenbrandt

Repetitör Krister Pettersson