Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Judiths bloggroman

Annons

Medelklassen är ekonomiskt bärande, skapar trender och ideal, förebilder, civilisation, normativitet och med sitt cementerande av konsensus bara värda förakt för utan medelklassens tyglade gråtattacker och undflyende livsstil där det mesta gäller att inte vara – inte vara arbetarklass ur vilken man själv eller någon frömoder stigit, inte vara annat än den man visar upp, skulle förändring vara möjlig.

Medleklassens språk är inte kungadotterns skrik ”Slå en gång till! Så hårt du kan!”, medelklassen dödar inte offentligt eller super så det syns, för medelklassen är fasaden en skärm att hänga upp livet och prestationerna och moralen på, en skärm utan vilken livet rasar.

En trygghetsskärm som tystar känslolivet och förstör det. Medelklassens problem är att den inte bryter ny väg.

Judith O´Reilley bor nära slottet i en lantarbetarbostad numera sommarbostad omgjord till permanentbostad; medelklassens seger över fienden – arbetarens tarvliga bostad moderniserad till sal och salong, frisk och modern och trots att Judith O´Reilley värjer sig mot livet på landet ärr det underförstått rätt för en medelklassfamilj med tre barn att flytta från stan.

Mannen blir som välbetald medelklass ensam försörjare och Judith O´Reilley gör sitt bästa för att bevara allt som det är med depressioner och mannens frånvaro i denna idyll i Northcumberlands gamla kulturlandskap med smala vägar och häckomgärdade beteshagar.

Dagboksromanens ramar är snäva, formen stram, berättarrösten hårt riktad, snål och tveklös.

Så är det lättare för dagboksromanens författare i dag eftersom moderna dagböcker redan från början skrivs i offentlighet i bloggarna.

Judith O´Reilley väcker inte sympati men skriver flytande och med en öppning mot sitt liv som en dagboksroman/bloggroman fordrar för att engagera. ”Lyckliga familjen” är underhållande och roande och rolig och bra läsning i sin genre.