Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kajsa borde vara Gävles stolthet

/

Kajsa Wahlström kan fylla vårt konserthus sex gånger om, med konferenser om pojkar och flickor i Gävle.
Hon har lockat massor av besökare till förskolorna Tittmyran och Björntomten, bland andra ministrarna Margareta Winberg och Ulrica Messing.

Annons
Det var på vippen att Hillary Clinton kom till Gävle för att studera den verksamhet som hon satt igång.
Nu har hon skrivit en bok om det hon brinner för, jämställdheten mellan könen, "Flickor, pojkar och pedagoger" som kommer att presenteras på bokmässan i Göteborg om ett par veckor.
Hon borde vara hela Gävles stolthet.
Istället håller hon på att komma igen efter en två år lång sjukdomsperiod.
Vilken diagnos har du, undrar jag.
Och svaret från Kajsa är nog ganska typiskt.
- Jag har inte använt ordet utbränd. Jag skulle snarare säga utpetad, säger hon och skrattar.
Kajsa vägrar se sig som ett offer. Det vore ingen bra utgångspunkt för den som vill förändra världen och göra vårt samhälle mer jämlikt.

Vi träffas på Eskön. Där har hela familjen sitt paradis. Där byggde föräldrarna den första lilla stugan när Kajsa var två år gammal. Nu har både föräldrarna, Kajsa själv och hennes syskon med familjer varsitt hus.
Men fortfarande är det sommarnöje, med kallt vatten från brunnen och utedass.
Hon berättar hur det hela började.
Ingemar Gens på Länsstyrelsen skrev ett brev om sitt planerade jämställdhetsprojekt för förskolebarn och det lästes upp inför 70 förskolechefer. När frågan om någon var intresserad av att arbeta i projektet ställdes var det bara Kajsa som räckte upp handen.
Och den handuppräckningen kom att förändra hennes liv.

Varför räckte du upp handen?
Jag är nyfiken och har alltid brytt mig om hur det är. Och jag kände att de här frågorna har jag alltid hållit på med, utan att veta om det och utan att ha varit aktiv i någon kvinnorörelse. Bitarna föll på plats, helt enkelt. Jag kände att de saker jag sagt tidigare blev legitima.

Varför blev du fritidspedagog?
Jag gick naturvetenskaplig linje på Vasaskolan, för jag tyckte att de ämnen var så roliga, matte, fysik, kemi och biologi. Men när mina klasskompisar skulle vidare till att bli läkare och tandläkare kände jag att det inte var min bit. Jag hade varit scoutledare i många år och då blev det självklart att söka till förskoleseminariet.

Vad har scouterna betytt för dig?
Oerhört mycket. Det var ett sammanhang där alla fick vara med och där man gjorde många olika saker. Vi hade gemenskap, skapade vi-känsla och hade tävlingar där allas egenskaper togs till vara, där alla kunde vara bra. Det tänkte jag på under en idrottsdag på en högstadieskola för några år sedan. Där hade man också lekar och tävlingar, sjukamp. Men alla grenar gick ut på att kasta prick på något sätt. Jag undrade då hur dessa vuxna, kompetenta pedagoger inte hade tänkt på hur det skulle bli bäst för barnen. Det är mitt stora perspektiv, hur det blir bäst för barnen.

Vad var du själv för slags barn?
Jag ser olika bilder när jag tänker på det, både att jag stod vid sidan om och observerade men också att jag var totalt i centrum och ordnade som jag ville ha det. Jag har en väldigt stark vilja, på gott och på ont, och jag ser att den har burit mig framåt.

Du satte igång jämställdhetsprojektet på förskolorna Tittmyran och Björntomten. Hur gick det?
Väldigt bra, både för arbetslaget och barnen. Jag tror för föräldrarna också som pratade om verksamheten på sina arbetsplatser. Det var bra och det hade en enormt stor spridningseffekt. Vi fick massor med studiebesök och det skrevs oerhört positivt om vår verksamhet.
Däremot saknade jag stöd från min ledning, från förvaltningen. Politiskt har man alltid älskat det här och med Anita Svensson hade jag en bra dialog. Det var ett givande och ett tagande. Men sen blev det en kamp på nivån mellanchefer och områdeschefer. De la locket på och visade ojusta härskartekniker. Till slut, i samband med rationaliseringar, plockade man bort min tjänst som chef för förskolorna Ikorrbacken, Tittmyran och Björntomten. Där behövdes det helt plötsligt ingen enhetschef och arbetsuppgiften las på en rektor som redan hade två skolor att sköta.
Då fick jag ett tre månaders projekt med uppdrag att sprida mina idéer till andra föreskolor. Det fanns en politisk vilja men jag fick aldrig möjlighet att jobba. Jag fick inte ens en arbetsplats utan fick leva i kappsäck och jag bytte chef fem gånger. Det var ett evigt vacklande.

Hade du blivit hotfull?
Jag kunde inte tro det. Jag var så snäll och ljusblå och trodde alla människor om gott. Om jag hade varit mer vaksam hade jag varit beredd på något vis.

Man får inte bli för duktig?

Nej, det ligger mycket i det. Det börjar jag förstå. Hur kul var det för min områdeschef när det ringer från hela stan och folk undrar när det här ska börja på deras förskolor? Det leder till rädslor.

Vad hände? Varför tog det stopp?

Jag försökte gång på gång och tänkte, man får inte slå ihjäl det här. Så jag sökte ihop ett projekt med Barn och ungdoms-förvaltningen där Länsstyrelsen skulle betala halva min lön. Jag skulle stationeras i Trödje/Björke och jobba med pedagogisk handledning i jämställdhetspedagogik. Jag tyckte det var jätteroligt. Men när jag kom hem efter semestern upptäckte jag att de hade tagit bort halva min personal. Och utan personal klarar man det inte. Det här var för två år sedan. Och jag blev så arg, så arg. Jag åkte ut till Eskön, det regnade och jag skulle ta in tvätten, fast det egentligen inte behövdes. Då ramlade jag och skadade armen. När jag kom in på sjukhuset var jag som en stålfjäder. De kunde knappt peta på mig. Det hade satt sig i kroppen och det var för att jag kände mig så grymt kränkt, sviken och lurad. Jag som hade det bästa uppsåt. Jag blev så dålig att jag tappade rösten. Jag kunde inte röra mig, fick andningsuppehåll. Jag blev så sjuk att jag inte kunde klä mig själv.
Och det blev så motsägelsefullt. Jag som kunde klistra väggarna full med brev från hela världen, mejl från Japan, ja överallt där det stod, hoppas det finns fler Kajsor här i världen. Och alla tidningsartiklar där det skrivits så mycket positivt. Och så skulle man bli stjälpt.
Det sitter som en tagg i hjärtat. Men nu börjar jag komma igen.

Om den här jämställdhetspedagogiken skulle lyckas i alla förskolor och skolor så skulle det leda till att samhället skulle bli helt annorlunda.
Ja, då skulle allas synpunkter komma fram och beslut skulle fattas från fler aspekter. Det är egentligen så otroligt slående, hur man tilltalar pojkar och flickor med olika språk. Det har intresserat mig mycket. För pojkar handlar det om hur långt, hur stort, hur mycket, allt mätbart. Flickorna får däremot frågan, hur känns det? Det kan man se på teve nu. Carolina Klüft får frågan, hur känns det? Pojkarna får frågan om olika poäng. När man pratar med flickor som åkt motorbåt på sommaren säger man, då var du väl rädd och kryper ihop framför flickan. Pojken frågar man, hur fort åkte ni? Hur många hästar var det på motorn.
Det här sätter spår. Vem är det som äger världen? Är det vi människor eller är det vissa män?

Nu har du skrivit en bok?
Ja, jag började samla material för runt tolv år sedan. Jag har iakttagit hur olika man bemöter pojkar och flickor och hur ofta det sänker dem. Jag har lekt med tanken, om man gör skillnad på barn, varför är det bara för att platta till dem, att sänka dem. Tänk pojkar som får höra sitt namn i negativa sammanhang hela tiden, som Martin, gör inte så, sluta Martin, lägg av Martin, vi kan inte ha dig här Martin. Det är inte underligt om den grabben sedan blir busig. Det är ju rena misshandeln, det hotar livet.
Kontakt med Utbildningsradions förlag fick jag när jag föreläste på Dramatiska institutet. Suzanne Osten hade bjudit in mig till sina teaterelever. Där kom Utbildningsradions redaktör och ville ha mig. Det var jättekul. Och nu presenteras den på bokmässan. Utbildningsradion och Vetenskapsrådet har en monter tillsammans och där blir det samtal mellan mig och Gunilla Molloy som forskat om skönlitteratur ur ett könsperspektiv.

Ditt eget liv, vart tar det vägen nu?
Det står och svajar. Jag vet inte om Barn och ungdom i Gävle över huvud taget är intresserad av de här kunskaperna eller om de tycker det är skönast att jag gör något helt annat. Och är jag intresserad om dom? Vad får jag för plattform? Kanske finns det viktigare och större grepp att ta. Om jag ska fullfölja den här missionen kanske jag måste forska mer. Jag är ju redan ute och föreläser och det har jag gjort som rehabilitering, på uppmaning av Försäkringskassan.

Tror du att du kan förändra världen?
Ja, en liten bit av den. Absolut. När man börjar tänka på det här sättet sprider det sig om ringar på vattnet, ja som en hel våg. Det är så starkt.
Men det handlar inte bara om att anklaga män för att behålla makten. Kvinnor upprätthåller också det här systemet, antingen de nått en högre plats eller befinner sig lägre ner. De uppfyller bilden av sig själv. Det viktiga måste då bli att jobba med att förändra den bilden.
Att inte byta roller utan vidga och bredda dem så att det inte längre blir hotfullt av avvika från mönstret.
När jag ser Arvid åka runt runt i skidspåret säger jag till honom, vänta på Pelle så slipper han åka ensam och uppmuntrar honom att vara hjälpsam, som brukar anses som en kvinnlig egenskap och inget för killar som ska bli starka män. Och när flickorna kommer, då frågar jag hur många varv har du åkt? Vad härligt! Ska du åka ett varv till, då blir det tio! Jag uppmanar dem att testa gränser och våga.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons