Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Källbäck - en varsam plats där unga människor får växa i sin egen takt

/

Stora Källbäck i Gävle är unik. Trots en gripande historia och eftersatt 1800-talsarkitektur blomstrar villan som aldrig förr. Fem dagar i veckan är den ett hem och en trygg plats för unga människor med olika problematik. En varsam plats där människor får växa i sin egen takt.
– I början sa vi att de egna rummen var viktiga. Men det har blivit gemenskapen, säger Lisa Olsson.

Annons

Fastigheten är täckt av byggställningar och dörren är låst. Men jag ser att det ligger träningsskor på hallgolvet innanför och knackar hårdare. Jag följer den gamla träfasaden med blicken. Fina träspeglar förgyller under fönstren och gamla lampor med kupor finns kvar. Tänk om villan kunde berätta. Här har hundratals föräldralösa barn gått in och ut. Sommarvillan på landet som blev ett barnhem i utkanten av staden. Då rör sig dörrhandtaget och dörren öppnas.

– Hej, säger en ung man som tittar fram och ler. Vad konstigt, det brukar höras när någon ringer på. Men välkommen kom in.

Det känns att han är hemmastadd. Han visar mig genom den skofyllda hallen och vidare till ett större rum med soffor och matbord. Som ett vardagsrum i vilket hem som helst. Den unge mannen är på språng. Han ska till sin praktikplats där han jobbar med intermedia.

– Det känns tryggt här. I början var jag orolig för att alla andra skulle ha mycket mer erfarenhet än jag. Men så var det inte alls. Här kan man vara olika. Jag trivs jättebra.

På Stora Källbäck bor unga människor med olika psykosproblematik. De har kvar sina egna boenden som de åker till på helgerna. Men hela veckorna bor de tillsammans för att återhämta sig och jobba med att bygga upp sina liv. Alla har egna rum och egna nycklar, det ska kännas som hemma och att man hör till. Lisa Olsson och Gunilla Björkman är två av initiativtagarna till den långsamma och människovänliga vårdmodellen.

– I början pratade vi mycket om att det var viktigt att alla fick göra fint på sina rum. Men det märkte vi snart att det viktigaste är gemenskapen. Nu pratar vi mest om vad vi ska göra tillsammans.

Lisa och Gunilla jobbade tidigare inom den psykiatriska öppenvården. De kände att det fanns bitar som de saknade och var övertygade om att det skulle gå att göra mer för att ungdomar skulle återhämta sig bättre. När Miltonreformen kom med nya statliga pengar ansökte de om resurser till sin idé. De ville starta en ny form av boende med vård och behandling för unga människor som själva vill utveckla sin livssituation.

När de blev erbjudna Stora Källbäck var det mycket som stämde. En rymlig fastighet med personlig charm, nära centrum och med parkområden och grönytor utanför. Att underhållet var eftersatt var en annan fråga. Nu ska äntligen taket renoveras och de hoppas att det bara är början.

– Vi har nära till samhällets utbud, kan odla egna kryddor i rabatten och sitta ute och grilla. Vi trivs jättebra med huset och läget, säger Gunilla.

Jag får en visning av den mäktiga villan och vi börjar på vinden. En riktig gammelvind med vackra fönster, murstock, takbjälkar och många förråd. Ingen plats för den som är mörkrädd.

– När vi kom låg det många madrasser här uppe. Det sägs att den som inte skötte sig på barnhemmet kunde bli uppskickad att sova på vinden.

En vindpust glider obemärkt genom rummet. Barnhemmet stängdes i början av 60-talet och villan förvandlades till ett sjukhem för äldre. I ett hörn står en pryl som liknar en spark men med kortare medar av trä.

– Det är föregångaren till rollatorerna, innan de fick hjul, ler Lisa och demonstrerar.

Längst in finns ett rum med fina tapeter. Kan det ha varit föreståndarinnans? För tillfället är vinden mest förvaring för möbler och kuriosa. Men både Lisa och Gunilla fantiserar om att röja upp och göra i ordning.

– Visst är det häftigt här uppe? Tänk vad mysigt det vore att kunna duka långbord och ha kalas på vinden.

Förvandlingen är lätt att föreställa sig. En rå fond av brädor och sten mot dukade långbord och kronor i taket. En trappa ner är det redan fixat och klart. Flera sovrum, ett TV-rum, gym och konferensrum med fina gardiner och ett pingisbord som fiffigt konferensbord. Det är trivsamt överallt med lampor, växter, konst och en blandning av nya och gamla möbler. De höga fönstren släpper in ett behagligt ljus.

I markplan är det fortfarande liv och rörelse. Där finns det flera sovrum och det gemensamma köket. De flesta av de boende har redan gått iväg till sina aktiviteter. Men några är kvar för att planera lunchen. Precis som i en vanlig familj är ansvaret för hushållet gemensamt, det enda kravet är att maten ska vara någorlunda nyttig och prisvärd. Dagens köksmedarbetare bestämmer sig för våfflor och ärtsoppa. Han får sällskap av Henrik Knapp för att handla det som fattas.

– Två saker är viktigast här. Det är gemenskap och ansvar. Den som får ansvar tar också ansvar, säger Lisa.

Vi sätter oss en stund i köket. I fönstren hänger gardiner med mönster av kaffekoppar och plantor. När de flyttade in var ingenting klart men det fanns en tanke bakom det. Meningen är att de boende ska känna att de har inflytande på riktigt.

– Det ligger i återhämtningsbegreppet att man får vara med och utveckla. Att tycka att livet är trivsamt och att vilja förändra. Det är det enda vi kräver av dem som kommer hit. Att de vill förändra. Det kan vara små saker och de kan skifta mellan högt och lågt, säger Gunilla.

Någon har önskat sig att kunna vara med andra och någon att våga sova själv. Många vill ha ett jobb och en del mer specifikt som att bli filmskapare eller popstjärna. En tjej ville lära sig att hitta i Gävle. Det lät konstigt eftersom hon hade bott här i hela sitt liv.

– Hon skämdes så mycket för sin sjukdom att hon alltid tittade ner i marken när hon var ute. Hon visste inte var någonting låg, men hon visste vad Gävleborna hade på fötterna. Hon bodde här i ett år sedan kunde hon börja plugga, säger Lisa.

Det mesta går ut på att klara sin vardag. Just nu är det dessutom mycket gitarr. Pär Stenström håller lektioner på kvällarna, förhoppningsvis blir det musik på grillkvällarna i sommar. Den som vill får också vara med och hitta på längre utflykter. Om Pär är personalgruppens musiker är Henrik äventyraren, med honom kan det bli strapatser utöver det vanliga.

– Vi åkte till Västerbotten för att bo i en stuga, det var mitt i vintern och dörren var igensnöad med en meter snö. Vi fick börja med att gräva oss in. Det hade varit snöstorm och fanns bara ett utedass. Dassets väggar hade blåst bort så det var bara sittlådan kvar. De här ungdomarna klarade det hur bra som helst.

Henrik ler nöjd samtidigt som han packar in fler ärtsoppekorvar i kylen. Snart är det dags för lunch och jag måste skynda vidare. Jag vill gärna hälsa på igen. En tjej satte orden mitt i prick när hon skulle flytta ut.

– Tack för att jag fick vara här, i livets skola!

Annons