Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kan vi shoppa oss till en bättre värld?

Danska grisar torteras för att vi ska få billig fläskfilé, berättar radioekot i bilen på väg mot Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Jag är på väg till en workshop.

Annons

Visst vore det praktiskt och bekvämt om svaret på rubriken var ett rungande ja?

Handla rätt och vips så blir det allmänt välstånd och fred på jorden.

Självklart är det inte riktigt så enkelt.

Stefan Tangermann är professor emeritus från universitetet i Göttingen och före detta direktör för OECD:s handels- och jordbruksdirektorat, en riktig kändis i de här kretsarna. Hans kunnande är lika enormt som hans svar är nedslående: Det är inte så enkelt som vi vill tro.

Skapar vi en ”koldioxidmärkning” och köper klimatsmart slår vi undan benen på de fattiga bönder i Kenya vars lilla bergsby fått ökat välstånd sedan de började exportera gröna bönor med flyg till England.

De har byggt en skola för pengarna. Men orsakar alltså väldigt mycket koldioxidutsläpp. Vilket är viktigast?

Tittar vi på hur mycket vatten som förbrukas vid nötuppfödning är det jätteviktigt i Botswana eftersom landet är svårt drabbat av torka. Men oviktigt i Brasilien som har hur mycket vatten som helst.

– Så hur ska jag som inte är expert kunna dra några vettiga slutsatser av den här informationen? frågar sig Stefan Tangermann retoriskt.

Han ifrågasätter om konsumenter verkligen kan fatta ”rätt” beslut. Eftersom de inte har tillräckligt med information.

– Är vattenbrist ett större problem än ren luft? Om råvarorna är rätt prissatta speglar varans pris den påverkan den gör i relation till hur stor bristen på råvaran är, säger Stefan Tangermann.

Men vet vad som är rätt?

Riskerna med marknadsekonomin är stora och många.

Konsumenter kan få fel information. Företagen kan styra konsumentintressen för egen vinning, via skicklig lobbyism. Här kommer regeringarna in.

– Regeringar ska inte överlåta brister i marknadskrafterna till konsumenterna. Regeringarna ska ha huvudansvaret för att korrigera brister i marknaden, säger Stefan Tangermann.

Den som läst politisk filosofi känner till marknadsekonomins ur-guru Adam Smith.

Stefan Tangermann citerar honom. Och ja, det gör nästföljande föreläsare också.

Carl Johan Lagerqvist, professor i ekonomi vid SLU, som har undersökt vilka ”miljö- och djursnälla” åtgärder i livsmedelsproduktionen som konsumenter är beredda att betala extra för.

Hans frågeställning: ”Ser vi att det ”rätta” köpbeteendet triggas av informationen?” får ett nedslående svar. Visst är folk beredda att betala mer för ägg från frigående höns. Och visst tycker folk att grisarna ska få behålla svansknorren. Men det får inte bli för dyrt. Och grisköttet får absolut inte lukta illa när det steks. Då föredrar man plågsam kastrering av hankultingarna.

– Folk är mer måna om sig själva än om andra. Inklusive djuren. Pengar spelar roll, sammanfattar Carl Johan Lagerqvist.

Igen. Regeringarna måste göra jobbet. Det kan inte åläggas konsumenterna allena.

Filosofiprofessorn Folke Tersman är inne på samma linje. Med avstamp i det klassiska ”fångarnas dilemma” som kortfattat går ut på att om två fångar var för sig handlar i egen sak försämrar de situationen både för sig själv och den andre fången.

– Folk röstar hellre på kollektiva inskränkningar än väljer att utstå dem frivilligt, säger Folke Tersman.

Risken är nämligen att man känner sig som en ”sucker” om man är den ende som gör rätt, medan resten skor sig på att göra fel.

– Om vi tar klimatpåverkan till exempel är problemet att vår egen påverkan inte är mätbar. Vi ser inte att det genast blir bättre i Bangladesh för att vi ställer bilen.

En statlig eller överstatlig reglering är därför nödvändig. Men på den globala arenan är det länder som agerar som individer.

– Det kan vara rationellt för ett land att inte hjälpa till att lösa klimatproblemet. Obamas miljömål är inte i närheten av Europas till exempel, säger Folke Tersman.

Men att handla rättvisemärkt då? Det är väl snällt och bra i alla fall? Att producenterna garanteras en minimiersättning för sina varor så att de får täckning för sina kostnader.

Javisst, slår filosofie doktor Helena Johansson från AgriFood Economics Centre vid Lunds universitet fast. Men det är ingen lösning i längden.

– Ta kaffe som exempel. När produktionen ökar ökar inte konsumtionen. Vi dricker fortfarande lika mycket. Då faller priserna. Det är inte möjligt att ha ett lönegolv för hela världens kaffeproducenter. Rättvisemärkt kan alltså inte hjälpa alla. Det är en nisch-marknad som systemet är konstruerat, säger hon.

Marknadsekonomi och Adam Smith igen alltså. Kaffebonden som inte får sålt sina bönor borde syssla med något annat. Tillgången måste minska för att hålla priserna så höga att de kvarvarande bönderna får tillräckligt betalt.

Tillbaka i bilen fortsätter ekot med rapporteringen om de danska grisarna. Sverige ställer inga krav, berättar cheferna på de danska köttföretagen. Köttet från de plågade djuren serveras i våra skolmatsalar varje vecka. England däremot, de har Jamie Oliver. De ställer krav. Det finns särskilda uppfödare som pryglar grisarna lite mindre. Särskilt riktade mot den engelska marknaden.

Just dom grisarna tycker nog att engelsmännen åtminstone försöker shoppa sig till en bättre värld.