Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känns inte färdig – men igenkänningsfaktorn...

/
  • Skådespelarna växlar mellan roller som berättare, föräldrar, pojkvän, lärare, och barndomsvänner till den problemfyllda, av mediekonsulten Gustav.

I likhet med pjäsens Jenny (Cecilia Wernesten) har jag lämnat min uppväxtstad. Jag känner verkligen igen mig i frågorna kring hur man präglas av sin uppväxtmiljö, att som ung längta bort och tendensen att skylla allt ont på den där ”stan som Gud glömde”.

Annons

Hög igenkänningsfaktor, med andra ord.

I första akten sitter publiken vid cafébord i mitten av salen, skådespelarna rör sig mellan podier längs väggarna. Den delen av föreställningen fungerar bäst, även om vi får vrida på huvudet då och då för att kunna se.

Skådespelarna växlar mellan roller som berättare, föräldrar, pojkvän, lärare, och barndomsvänner till den problemfyllda, av mediekonsulten Gustav (träffsäkert spelad av Peter Mörlin), dumpade Jenny, som återvänder till småstaden för att göra upp och finna sig själv. Mats Jäderlund gör roliga lantistanten Barbro, en tydlig rip off på farbror Barbro i tv-serien Nilecity 105,6, vilket får mig att vänta på repliken som aldrig kommer: ”Men vad har du för stereo”.

Annars saknas varken bred dialekt eller träffsäkra repliker. Tillsammans med Aja Rodas Julia, tjejen som ännu bor kvar, gör de en minnes- och bildningsresa till stadens platser. Berättelsen rör sig mellan igenkännande och förnekelse, förutfattade meningar och fastslagna sanningar och också ut ur dem. Att flytta – innebär det att också radera minnet och lägga självbilden passande till rätta? Och vi och de – vilka är det egentligen?

Här avhandlas allt från småstadsrasism och fåniga kommunslogans till urartade skolfester och patetiska kulturfestivaler. Det är lite svårt att hänga med i alla svängar och karaktärsbyten, ibland blir spelet otydligt och plattityderna för många. Det är också lite problematiskt med en huvudkaraktär som inte är karikerad bland i övrigt så färgstarka figurer.

Kanske är tanken att Jenny ska fungera som en Tintin-figur, ett neutralt nav kring vilket handlingen kretsar. Det är i mycket Mats Jäderlunds Barbro som bär föreställningen, Aja Rodas gör starka, vitt skilda figurer som en sköldpadda och rasisten Conny och Peter Mörlins Goran ger Jenny en annan bild av både småstaden och henne själv.

Efter paus står borden längs väggarna, scenen är nu i rummets mitt. Det fungerar sämre, ibland är det svårt att se och höra vad som sker.

Detta är en rolig, skrattframkallande och tänkvärd föreställning som spretar åt många håll och inte känns riktigt färdig. Handlingen kan koncentreras och förtydligas, tempot slipas. Det, och den höga igenkänningsfaktorn, kan höja föreställningen från ojämn till något riktigt, riktigt bra.

Teater

Jag kommer härifrån, urpremiär

Folkteatern Gävleborg

Fyren, Norrsundet

Av: Anders Duus

Regi: Michael Cocke

Scenografi och kostym: Katrin Brännström

Maskör: Janina Rolfart

Medverkande: Mats Jäderlund, Peter Mörlin, Aja Rodas, Cecilia Wernesten

Annons