Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känsliga, respektlösa,anspråkslösa landskap

Annons

Anna-Karin Natander,

målningar och teckningar

T o m 25.7

Det är så svårt att beskriva en känsla, beskriva hur man berörs.

Anna-Karin Natanders målningar är inte alls tekniskt fulländade, ganska långt därifrån faktiskt, men hon lyckas ändå, till skillnad från så många andra, förmedla en känsla.

När tekniken brister är det så lätt att all fokus hamnar just på densamma, liksom för att kompensera, men Natanders målningar lyfts istället av hennes anspråkslöshet.

Hon verkar ganska krasst bara ha struntat i det hon är sämre på.

Målningarna, samtliga landskapsvyer, har något rastlöst över sig.

Många detaljer upplevs som välarbetade, men precis bredvid är penseldragen rastlösa och nästan lite hetsiga, på många ställen har motiven krupit ut över kanten.

De guldfärgade ramarna lyckas precis hålla allt innanför, just, ramarna, men de mer blygsamma träramarna är fulla av färg.

Som om en pampig guldram är det enda som är gott nog, det enda som väcker aktning.

Det är nog den där upproriska känslan jag gillar.

Liksom lite respektlöst, trots att motiven är exakt vad varenda hobbykonstnär någon gång har försökt sig på. Men Natander gör motiven till sina egna och de röda strimmorna, i till exempel ”Kväll II”, indikerar att allt inte är så lugnt och harmoniskt som man gärna vill tro att det är ute i buskarna.

Kolteckningarna, med de självklara namnen ”Min hund Teo I” och ”II”, bidrar ytterligare till känslan av att det här är en konstnär med självinsikt.

Att teckna av husdjur kan vara en farlig väg att gå om man vill undvika det banala, men här känns det helt logiskt.