Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Bergkvist: Påsskatten gör betydligt mer nytta för statsfinanserna än för miljön

Vi pratar mycket klimat i Sverige. Vi gillar att vi är miljövänliga och att världens mest kända klimataktivist är vår alldeles egna Greta Thunberg.

Samtidigt är det många som gnäller över att just vi – som redan har så stränga regler och höga bränsleskatter – ska vara så himla klimatvänliga hela tiden. Vad är vitsen med att Sverige gör något som bjässar som Kina och USA struntar i?

Bara för att de gör del behöver såklart inte vi göra det. Vi svenskar må vara få men även vi gör rejäla avtryck på klimatet.

Men vissa åtgärder som genomförs i klimatets namn är svåra att acceptera.

Som den skatt på plastpåsar som regeringen ämnar genomföra från och med den första maj.

Det är inte det faktum att jag kan tvingas betala sju kronor för en plastpåse som stör mig.

Det som stör mig är den ohederliga argumentationen.

Vi kan börja med den debattartikel som finansmarknadsminister Per Bolund, Mp, skrev i Aftonbladet för några månader där han berättade om hur han ofta ser plastpåsar i naturen eller ser dem ligga och flyta i vattnet bredvid cykelbanan när han cyklar till och från jobbet på finansdepartementet.

Men tack vare den nya skatten ska han slippa denna syn framöver. Hurra!

Regeringen vill dessutom bidra globalt till att minska nedskräpningen. Per Bolund har tidigare konstaterat att ”vi kommer att ha mer plast än fisk i haven 2050 om vi inte gör någonting.”

Men faktum är att svenska plastkassar, självklart med enstaka undantag, inte slängs varken i haven, skogen eller på marken (självklart med vissa undantag). Svenska kassar används som gympapåsar eller till att frakta pantflaskor till affären. De återanvänds i butiker och sopsorteras när de tjänat en livslängd. Många, många svenska plastkassar används till sopor och blir fjärrvärme. De hamnar således inte i valars magar.

Lagen kommer dessutom inte att göra skillnad på plastpåsar tillverkade av fossila bränslen och kassar tillverkade av förnyelsebar plast. Ingenting sägs heller om de omhuldade tygkassarna vars miljönytta är högst tveksam.

Och framför allt: Den svenska handeln började redan för några år sedan på eget bevåg att ta ut avgifter för plastkassarna.

Att gå runt på stan med tjugotvå kassar från olika butiker är idag högst politiskt inkorrekt och dessutom, räknar den ekonomiskt sinnade snabbt ut, kan det vara värt att låta sakerna trängas lite så man kan köpa en finkaffe under en shoppingpaus istället för många kassar.

I livsmedelsaffärerna är det inte längre bara prismedvetna pensionärer som tar med sig egna, begagnade plastkassar.

Det förändrade mönstret som Bolund och regeringen efterlyser ser vi redan.

Regeringen beräknar att plastskatten efter införandet i maj ger intäkter i år på 2,1 miljarder kronor. Därefter kommer den att ge 2,7 miljarder kronor årligen. Och se där, pudelns kärna.

Påsskatten är en symbolpolitisk skatt som i förlängningen ger ökade utgifter åt de svenska hushållen och som gör betydligt mer nytta för statsfinanserna än för miljön.