Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärleken är inte fri

/

”Kärleken är fri!?” står det på pinsen som Folkteaterns skådespelare delar ut till publiken efter föreställningen med just det namnet.

Annons

Och man skulle önska att det gick att sudda bort det där sista frågetecknet, bara slå fast att ja, kärleken är fri. Att man kunde fästa knappen på jackslaget och känna, ja, nåt annat kan den inte vara.

Men frågetecknet finns där. Och det är också anledningen till att teatern sätter upp föreställningen, som är ett nationellt Arvsfondprojekt och ett samarbete mellan Länsstyrelsen Östergötland, Rädda barnen och just Folkteatern.

Det handlar om hederskultur. På den kvadratiska mattan på scengolvet, med hjälp av några pallar, och enkla kostymskiften, rör sig skådespelarna Susan Taslimi, Siham Shurafam, Hannah Masharqa, Fikret Çeşmeli och David Weiss mellan karaktärerna som på olika vis utsätts för den – den unga tjej som mördas liksom den unga tjej som lämnar sin familj för att överleva, brodern som på order av pappan dödar systern liksom killen som inte kan berätta om flickvännen han älskar när han blir bortgift med en kusin, den oförstående socialchefen liksom polisen som frågar rakt på sak om varför broderns fingeravtryck är de enda som finns vid den döda systern.

Några av berättelserna är baserade på sanna historier, andra fiktiva, några mer eller mindre självupplevda av textförfattarna, andra skrivna med bakgrund i samtal. Oavsett: De här livsödena finns. Här och nu.

I ett pressmaterial som Folkteatern bistår med står till exempel att ”en avhandling från Stockholms universitet, ’Utbildning på (o)lika villkor’ (2009), av Sara Högdin visar bland annat att 27 procent av de svenska flickorna med utländsk bakgrund har restriktioner hemifrån som kan kopplas till hedersrelaterat förtryck. Översatt i faktiska siffror kan det röra sig om 3 000 flickor i Stockholms län och 100 000 flickor i hela landet.”

Vi måste se dem och prata om det här.

Det är inte enkelt. I ”Kärleken är fri!?” ges heller inga svar utan problemen gestaltas där på mattan men eftersom föreställningen är en skolföreställning (gymnasielever och niondeklassare i framförallt storstadsområdena är den framtida publiken) följs den också upp av en övning efteråt där publiken engageras i en av scenerna, där brodern som dödat systern står i centrum, och tillsammans får publiken försöka bena ut vilka känslor som finns där, hos pojken, hos pappan, och sedan fundera på en alternativ lösning: Vad hade brodern kunnat göra?

Det är effektiv teater – även om några scener slackar och blir mer undervisning än gestaltning. Men ensemblen är skicklig, lyckas både oroa och, ämnet till trots, roa.

Och såklart bär man knappen.

Annons