Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kärleksdrama som urartar

”Keats and Yeats are on your side, but you lose”, sjöng Morrissey för länge sedan, och när man ser ”Bright Star” förstår man vad han menar. Den engelske poeten John Keats (1795-1821) är i ”Pianot”-regissören Jane Campions tappning slående ointressant.

”Bright Star” är ett verklighetsbaserat triangeldrama mellan Keats, hans älskade Frances Brawn och Konsten. Filmens låga är Brawns kärlek, en kärlek som tyvärr framstår som obegriplig eftersom dess föremål visar upp så få älskansvärda drag utöver att vara John Den Store Och Mycket Känslige Keats.

Filmens styrka är att Campion lyckats bygga upp ett slitet, realistiskt 1800-tal med gråa väggar och slitna dräkter – i det avseendet gör hon för dåtiden vad ”Alien” gjorde för framtiden. Men historien lyfter sig aldrig över det klassiska kostymkammarspelet där rollfigurerna lågmält konverserar om väder, kläder och poesi medan man ska fatta att de egentligen bara vill kasta sig över varandra.

En annan glädje är porträttet av Keats vapendragare Charles Armitage Brown, som skildras som en sorts konstens Eric Cantona och är den enda lysande stjärnan i filmen.

Riktigt jobbig blir ”Bright Star” mot slutet när den urartar till en orgie i kråskragar, fallande höstlöv och sovrum fyllda med fjärilar. Och aldrig, aldrig, aldrig tar slut, så att man sitter som när ”Seinfeld”-Elaine såg ”Den engelske patienten” och skriker ”Die already!”

”But you lose”, fortsätter Morrissey, ”cause Wilde is on mine”. Keats kollega Oscar Wilde suckade över att det inte hände något i hans pjäser, att hans rollfigurer bara satt i stolar och babblade. Ändå framstår Wildes sämsta pjäs som ett blodfyllt, passionerat mästerverk jämfört med ”Bright Star”.

Erik Heimerson