Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katarina Ekspong: Så hänger misslyckandet med att skydda de äldre ihop med dina och mina värderingar

 
Coronaviruset
Visa alla artiklar

Vi har misslyckats med att skydda de äldre på äldreboendena. Det erkänner allt från smittskyddsexperter till ministrar. Misslyckandet är ingen slump.

Jag tror att det bland annat beror på en för mig helt häpnadsväckande okunskap om äldrevård och omsorg av styrande på olika nivåer i detta land, som dels inte har förstått vilka brister som finns, dels helt enkelt glömt bort dem. ”Kommunerna borde vi visst ha tagit med i den tidiga planeringen”, är en av insikterna vi fått i efterhand.

Där står kommunerna, utan att ha en enda anställd läkare, och ska sjukvårda de mest utsatta, sköra och skyddsvärda i hela coronapandemin. Regionerna ser däremot till att bulla upp och ställa om resurserna inom sitt ansvarsområde kontinuerligt så att alla sedan slår sig för bröstet och är nöjda med hur akutsjukhusen klarat krisen. Ja, rent av stolta och det med all rätt. Fantastiskt av lokala organisationer och personal vid till exempel Gävle sjukhus. Men samtidigt dör människor på äldreboendena i förskräckande antal. Visserligen i Stockholm framför allt, men Gävleborg är långt ifrån förskonat. Risken finns att det inte stör regionens självbild särskilt mycket, då det är en annan huvudman som är ansvarig för äldrevården. Visserligen är det regionens läkare som gör bedömningar om insatserna för de gamla covidsjuka, uppenbarligen ofta per telefon, men det är kommunerna som inte lyckats stoppa smittan utanför dörren.

Jag är något luttrad över hur samarbetet fungerar. Själva sjukvården är av världsklass, oavsett om vi får cancer eller stroke. Men samtidigt finns några stora brister. En av de värsta är stuprören. I glappen mellan sjukhus, äldreomsorg, hemtjänst och primärvård dör människor. Informationsutbytena brister mellan en rad aktörer - statliga, regionala, kommunala och privata - i långa kedjor där vård och omsorg och inköp och beredskap ändå bör hänga ihop. I glappen finns många tappade stolar, vittnar den ena utredningen efter den andra om. Och mitt i allt detta står en anhörig som Stephan Hemsén och undrar vad som egentligen hände hans mamma Rita när hon plötsligt fick palliativ vård utan att han informerades, vilket vi skrev om i dag, fredag.

Uppenbarligen tappades också en av dessa stolar när Socialstyrelsen dröjde med stödet för skyddsutrustning till kommunerna. Skyddsutrustning var över huvud taget en bristvara. Men det var en märklig upplevelse att tidigt under pandemin läsa om den skyddsklädda läkaren på hembesök hos en covidsjuk, där en hemtjänstanställd stod helt utan skydd.

Det är ingen slump. Det är status. Och kanske är det inte bara regeringens, myndigheternas, sjukvårdens och äldreboendenas fel. Kanske ansvaret för misslyckandet bör delas av närapå oss alla i grupp.

Vi är ett extremt land, värderingsmässigt sticker vi ut i allt från synen på jämlikhet, mänskliga rättigheter och acceptans för homosexualitet, visar mätningen World Values Survey, WVS. Vi är helt enkelt extremt toleranta jämfört med andra länder, placerade allra längst ut i ena hörnet på en karta om människors kulturella värderingar.

Mindre känt är att vi också sticker ut ordentligt i synen på äldre, berättade Bi Puranen, generalsekreterare för WVS när hon deltog i radioprogrammet Konflikt i P1 nyligen. När människor i det egna landet får ranka olika åldersgruppers sociala position, så rankar vi i Sverige de äldres position som näst lägst i världen.

I botten i hela världen alltså.