Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katarina Ekspong: Värderingar bakom vadslagning och misslyckanden om covid

Artikel 32 av 36
Chefredaktörens krönikor
Visa alla artiklar

Fler post-it-lappar med ord om värdegrund och etik behövs kanske lite varstans i samhället? För de sjukas skull, och för de äldre.

Har du sett den kritikerrosade tv-serien om Helén-mordet på SVT? Den där poliser hånar HR-personal och deras kolorerade post-it-lappar och mesiga prat om värdegrunder?

Om inte så är detta poängen:

En HR-person, som håller på med värdegrundsarbete, förlöjligas då de konstrande poliserna utreder ett barnamord med enveten envishet år efter år, och hjälten skiter i värdeord och blanketter.

När jag såg serien skrattade jag med en stund. Sedan mindes jag att just Skånepolisen, som det handlade om vid Helén-mordet, fått en hel del kritik för bland annat olagliga register över människor under den aktuella perioden. Kanske behövdes faktiskt arbetet med värdegrunden där? Jag kände mig också lite träffad själv eftersom jag som chef ibland kan ta hjälp av just post-it-lappar. Dessutom anser jag att etik är viktigt på en arbetsplats.

I går gav jag mig själv rätt.

Värdegrunden är superviktig på en arbetsplats, det visar avslöjandet som gjordes av Gefle Dagblads reporter Magnus Lundquist: Personal på Försäkringskassans kontor i Gävle har regelbundet slagit vad om hur många nya dödsfall som rapporterats in i covid-19. Den som gissade rätt vann pengar.

Reaktionerna har varit kraftiga. Trovärdigheten är redan låg och sjunker förstås ytterligare. Att slå vad om andras liv eller död är i grunden direkt oetiskt. Inte minst alla som förlorat någon i smittan, eller som känner med någon som nekats sjukförsäkring eller blivit utförsäkrad, blir upprörd. Med rätta.

Men det finns fler nyheter där vår värdegrund stått i centrum denna vecka. Nuvarande och tidigare regeringar, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen får alla en släng av sleven när coronakommissionen konstaterar att Sveriges åtgärder för att minska smittspridningen i äldreomsorgen kom för sent och var otillräckliga. Arbetsgivarna får också kritik.

På vilket sätt har det med värdegrunden att göra? Jo, jag har skrivit om det förut men upprepar igen: Majoriteten av oss delar ansvaret för att äldre inom omsorgen drabbas av coronaviruset – det gäller beslutsfattare, granskare samt alldeles vanliga väljare och skattebetalare. För vi har inte brytt oss om bristerna i äldrevården och omsorgen. De har varit kända i åratal.

Självklart vilar ett särskilt ansvar på de statliga myndigheter som borde känt till problemen men ändå lyckades glömma bort dem i sina beslut och rekommendationer till politikerna. Och regeringen borde givetvis ha vetat bättre eftersom utredning efter utredning visat på både kvalitets- och systemfel.

Jag har tidigare skrivit om att misslyckandet inte är någon slump. Det handlar om status. Och även om ansvaret givetvis vilar tyngst på politikerna och myndigheterna och därefter på regionerna, kommunerna, sjukvården och äldreboendena, så rör det oss alla i grupp.

För det handlar om våra värderingar.

Dels har undersköterskor och andra i äldrevården lägre status än sjuksköterskor. Och sjuksköterskor har lägre status än läkare. Äldrevården och omsorgen har i sin tur lägre status än sjukvården. Rent generellt. Det påverkar besluten.

Dels sticker vi ut, som befolkning, i synen på äldre, enligt Bi Puranen, generalsekreterare för World Values Survey, WVS. När människor i det egna landet får ranka olika åldersgruppers sociala position, så rankar vi i Sverige de äldres position som näst lägst i världen. I botten alltså.

Kanske delas värderingarna av makthavare och beslutsfattare? Och kanske påverkas de av vår, det vill säga väljarnas, syn på frågan?

Jag vet i alla fall att varje text vi skriver om äldre människor och deras förhållanden, läses väldigt mycket mindre än de vi skriver om yngre personer. Och jag skäms nästan för att erkänna det, men det påverkar mig.

Samtidigt är det komplext. Visst vill jag att en 59-åring med allvarlig covid-19 ska prioriteras för specialistvård på sjukhuset framför en redan multisjuk 89-åring med samma sjukdom om resurserna inte räcker till. Och visst bör läkare och anhöriga dryfta frågan om livräddande insatser ska göras på en svårt dement med upprepade hjärtproblem.

Tycker inte du det?

Prioriteringar och etik är inte enkelt. Det är därför de måste diskuteras.

PS Chefredaktör upptäcker pärlorna i Gästrikland, nr 10:

Här är två tidigare artiklar jag skrivit på temat äldre och covid:

Så hänger misslyckandet med att skydda de äldre ihop med dina och mina värderingar

Vi bär alla ett ansvar för att äldre drabbas i hemtjänst och på äldreboenden