Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katrin från Gävle ska på gränslöst uppdrag

I våras tog hon sin kandidatexamen på Arkitektskolan i Lund och i sommar åker hon till Uganda och Tanzania för att bygga upp ett viktigt center för människorna i byn Muhanga.

Annons

Katrin Johansson från Gävle ser fram emot ett spännande uppdrag. I mitten av juli åker hon till Uganda som projektledare för Arkitekter utan gränser. Hon ska bygga upp ett nytt center för människorna i en by.

– Det finns hur mycket som helst att göra som påverkar människors liv på riktigt. Ibland kan man bli trött på att sitta i en timme och fundera på åt vilket håll man ska sätta en dörr. Därför känns det jätteskönt att göra något som förbättrar människors vardag på ett helt annat sätt. Som att ordna bra vattenavrinning till exempel, eftersom det regnar så mycket i Uganda. Och konstruera toaletthus som gör att folket kan ta tillvara på urinen och använda den som gödsel. Det viktigaste är att ge kunskap, då kan de fortsätta arbetet själva.

Barärmad och brunbränd ser hon härligt sommarledig ut när hon sveper in på tidningsredaktionen. Det bästa Katrin vet är att vara ute, gärna i naturen och bada. För första gången på flera år hade hon sett fram emot en riktig semester utan något att passa, men så blev det inte alls.

– Jag reser i mitten av juli och minst fyra timmar varje dag arbetar jag med projektet. Det är jättemycket förberedelser och planering. Arkitekter utan gränser är en ideell organisation och vi måste söka sponsorer och ekonomiska bidrag till allt. Just nu håller vi på med en ny hemsida om Ugandaprojektet där det står hur man kan göra om man vill hjälpa till. Ett sätt ska bli att köpa tegelstenar.

Arkitekter utan gränser är precis som Läkare utan gränser en organisation för en viss yrkesgrupp som vill bidra med tid, kunskaper och resurser till människor med stora behov. Arkitekter utan gränser arbetar för en rättvisare bebyggelseutveckling, i första hand genom att öka kompetensen på plats. Medlemmar finns i 20 länder och har projekt över hela världen. Det var en assistent på arkitektutbildningen som berättade om ett projekt i Palestina. Katrin kände direkt att hon ville veta mer och kontaktade organisationen. Hon hade redan bestämt att hon skulle ta ett sabbatsår för att resa och frågade om det fanns något projekt i Afrika. Nu är hon projektledare för Ugandaprojektets grupp inom Arkitekter utan gränser.

– Jag ville till Afrika och kunde lika gärna göra något vettigt när jag ändå åkte dit. Jag planerade en resa för tre år sedan som inte blev av och den har legat och väntat i tre år. Då hade jag tänkt att jag skulle resa runt och dyka, åka på safari och klättra uppför Kilimanjaro. En del av det ska jag göra nu också, men kombinerat med mitt nya uppdrag.

Vad ska du göra i Uganda konkret?

– Vi ska bygga ett nytt center för människorna i byn. Första resan är det mest research, skapa kontakter, ordna finansiering och göra ritningar till de första byggnaderna. De ska bli personalutrymmen och verkstäder och jag ska studera på plats hur de jobbar själva och vilka förutsättningar som finns. Informationsbyggnaden är den viktigaste, med böcker och tidningar. Folket i byn vet inte vad som händer i världen och det kommer att bli en viktig mötesplats.

Hur ser husen ut där du ska vara?

– De flesta är i ett plan av lera och tegel med tak av trä och plåt. Gatubelysning finns inte, när det blir mörkt ute är det god natt. Det finns inget dräneringssystem och det är lera överallt. Gummistövlar är viktigt att ta med.

Vad vet du mer om landet Uganda?

– Att det är fattigt men att människorna är väldigt hjälpsamma. Man behöver inte oroa sig för att bli lurad. Det är ont om vatten och man lagar mat utomhus, husen har man bara till att sova i. El och internet finns bara ibland och det är en lyckträff om båda funkar samtidigt.

Vad ser du fram emot mest?

– Att få lära känna människorna som bor och lever där. De är inte bara fattiga människor, de har sina egna liv också.

Vad oroar du dig för?

– Att bli sjuk. Mest för att få denguefeber, den går inte att vaccinera sig mot. Jag får lita på myggnät och tur.

Hur kom du på att du ville bli arkitekt?

– I femman ville jag bli möbeldesigner, sen tänkte jag på inredningsarkitekt ett tag, men i gymnasiet upptäckte jag att det var mycket roligare att göra rum än möbler. Då bestämde jag mig för arkitekt. Yrket finns inte i släkten, men jag har alltid tyckt om att snickra och bygga och sydde mycket kläder när jag bodde hemma. Delvis tänker man på samma tredimensionella vis när man ritar hus som när man syr kläder.

Hur är det att bo i Lund?

– Jag hade aldrig gjort den här resan om jag inte hade bott där. Lund är en studentstad där det händer saker som man aldrig tror kan hända. Som när vi bara bestämde oss för att fixa en snowboardbacke mitt i stan och körde ett gäng stora snölass som vi tippade i Lundagård och körde racing.

Vilka skolor gick du på i Gävle?

– Andersberg och Sörby. I gymnasiet läste jag teknik och produktdesign på Polhem. Där lärde jag mig många bra saker som att göra kundundersökningar till exempel. Det önskar jag att vi hade fått göra mer nu också.

Hur kändes det att komma in på arkitektutbildningen?

– Det var ett idolögonblick för mig! Jag stod som sjätte reserv och jobbade som lärarvikarie på Hemlingbyskolan och skulle precis värma lunchmaten när det ringde. ”Du har kommit in på Arkitektskolan, och vi började i går, så det är bra om du kan komma så fort som möjligt.” Jag åkte till Lund dagen efter och flyttade ihop med två tjejer i en etta. Boendet har varit svårast, men nu har jag egen studentlägenhet.

Nu när du har studerat arkitektur i tre år, vad tycker du om arkitekturen i Gävle?

– Som helhet är den ganska tråkig, staden känns som en enda röra. Det finns inga kännetecken som sticker ut. Varken riktigt bevarade pärlor eller extremt moderna skapelser. De gamla husen är moderniserade och de nya ger ett blekt intryck. Gamla Gefle är fint men lite undangömt, men Konserthuset vågar ta plats, det är bra! Nu vet jag, magasinen på Alderholmen är ju hur spännande byggnader som helst, dem borde man ta tillvara på och göra något med. Och silon längst ut borde användas till något offentligt. Det är ju det enda stället där man ser att Gävle ligger vid havet. Där skulle det vara ett bibliotek!

Vad tycker du om vårt omdiskuterade och prisade nya Stortorget då?

– Det gillar jag! Särskilt bänkarna som verkligen används, det sitter alltid folk där.

Hur skulle din framtida drömbostad se ut?

– Den skulle vara uppdelad i två, en i staden och en i naturen. Och gärna mindre, det ska vara kompakt och praktiskt, inte en massa yta som måste dammsugas. Egentligen behöver jag mer förvaring än boyta.

Vad har du för drömuppdrag som arkitekt i framtiden?

– Att skapa bra platser för goda syften. Tillsammans med andra kunniga och engagerade människor. Till exempel en bra arbetsplats åt människor som jobbar med miljöfrågor. Eller världens bästa sjukhus. Verksamheten är viktig, därför ska det bli så roligt att åka till Uganda och försöka förstå deras problem och lösa dem tillsammans med människorna på plats. Att få vara lite uppfinnare också!