Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

King är skräckfilmernas kung

”The Mist” är en kortroman (eller långnovell) av Stephen King, som publicerats i ett par antologier under åren. Det är en otäck, klaustrofobisk rysare, där King använder sig av ett av sina favoritteman: hemliga arméexperiment går åt skogen och orsakar apokalyptiska katastrofer (andra exempel är ”Eldfödd” och ”Pestens tid”). Frank Darabont, som tidigare regisserat Kingfilmerna ”Nyckeln till frihet” och ”Den gröna milen”, har gjort filmversionen och en ruggig berättelse har nu blivit ännu otäckare.

I en liten stad i New England avbryts lugnet av en häftig storm. När den är över, börjar en tjock dimma rulla in. David och hans son Billy befinner sig i snabbköpet för att skaffa förnödenheter och ser hur en konvoj av militärfordon kör mot den lärliggande hemliga basen.

Dimman lägger sig över huset. En blodstänkt man kommer inrusande och talar förvirrat om monster i dimman och mycket snart får de som befinner sig inne i affären klara bevis på att han har rätt. De som vågar sig ut slits i bitar och det blir gradvis klart att monstren definitivt inte hör hemma i den vanliga världen.

Men det finns också monster bland människorna. En religiöst besatt kvinna börjar tala om att det som händer är Guds straff och allt eftersom de instängda känner hur hopplösheten tilltar, börjar fler och fler lyssna på henne. Till sist kräver hon människooffer.

”The Mist” är en av de bästa skräckfilmer jag sett de senaste åren, och den hör definitivt hemma bland de främsta Stephen King-filmerna. Den är klaustrofobiskt spännande, den väjer inte för blod och splatter utan att för den skull frossa i det och Darabont är minst lika intresserad av det som händer i samspelet mellan de instängda som han är i det som händer utanför och möjligheterna för de instängda att ta sig ut. Och slutet – ja, utan att avslöja någonting, bered dig på en chock.

Gunnar Rehlin