Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klyftan mellanvi och dom

Annons

Författaren Ernst Brunner är på satiriskt topphumör i dag i sin nya roman (se recension till höger).

Han häcklar vårt kulturliv.

Och han gör det kul.

Överdrifter förstås, men det hör satiren till.

Och jag som ägnat mitt liv åt detta kulturlivs yttringar måste erkänna att hans beskrivningar är ganska så sanna.

Det är ett liv och ett kiv. Anfall i ryggen. Vapnen ytterst sällan blanka.

Man missförstår, överdriver. Många hoppas att motståndaren ska var precis så reaktionär som man... hoppas.

Fast man vet att så är det nog inte. Inte ens kulturkonservativa finns det så många av inom kulturlivet (även om de börjat visa sig så smått på sistone).

Nej, Inom kulturlivet är de flesta vänster. Och de gillar samtidskonst. Gud nåde den som inte är det och gör det. Han får sina fiskar varma.

Så många inom kulturvänstern drömmer om en önskemotståndare som egentligen inte finns.

Det Brunner häcklar mest är författarna, kulturskribenterna med kritikerna, inte sällan kulturredaktörerna, i spetsen – lömska, fåfänga, liderliga suputer hela bunten. Om man skulle ta Brunner efter bokstaven.

De flesta och skarpaste svängarna tar Brunner ut mot samtidskonsten. Alla dessa videoverk, rums–installationer. Graffiti. Djursex. Ja, ni vet.

”Konstfackelever”, kunde man kanske ha lagt till.

Eller varför inte upp- och nervända rosa bilar i rondeller i Gävle. Den kritik Brunner formulerar, på sitt ljuvligt gycklande sätt har redan gemene man formulerat på insändarsidorna. Bara så mycket torftigare.

Men i sak är nog Brunner och gemene man kanske ganska så överens?

Och visst. Man kan ha ett par perspektiv samtidigt på saker och ting.

Jag kan alltså förstå vitsen med den rosa bilen i rondellen (utan att falla i farstun helt för den). Men också förstå att gemene man reagerar.

Vi inom kulturlivet tycker bilen är kul. Vi ”förstår”. Andra blir bara förbannade. Ser det som en lek med skattepengar från vår sida.

Varför skulle vi inte förstå det. Det är ju faktiskt just det det är. I namnet av konstens frihet. Och den håller jag på.

Men är det så svårt att förstå att Svensson blir frustrerad? På skola, vård och omsorg (och hålen i gatorna) måste man spara och rusta ner.

Medan – det säger i alla fall en debattör i DN på torsdagen – Kultur- och Fritidsnämnderna i kommunerna går skadefria. De får oförändrade eller till och med högre anslag i en rad kommuner Bland annat Gävle och Sandviken.

Ska staten ösa ut slantar över kommunerna måste staten se till att inte kulturen och fritiden (typ badhus) får mer, anser debattören.

”Välfärden” ska ha sitt. Inte kulturen för den anses inte tillhöra välfärden i dag

Jag ser en klyfta mellan vi och dom.

Vad gör vi?