Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kolportören i Sjömans-kyrkan

År 1860 kom en värmlänning till Gävle som justerare vid en av stadens brädgårdar. Uppgiften torde ha avsett inställningen av mätnings- och vägningsinstrument. Det var, enligt hans son som skrivit faderns levnadshistoria, i ”en andelig vederkvickelsens tid. Ej mindre än sju predikanter turades om på Södra bönhuset, präster och lekmän."

Annons

Den här mannen hette Per Pehrsson och var en av de predikande lekmännen. Och Södra bönhuset låg vid Södermalmstorg, på platsen för dagens pingstkyrka.

Per Pehrsson föddes i Sunne 1835 i en ytterst gudfruktig bondfamilj och började sin bana i Värmland som ”arbetsvandrare”, det vill säga diversearbetare, med tillfälliga påhugg i skogen och med flottning, dikning och dylikt. Detta kombinerade han med sysslan som kolportör, vilket innebar att han på sina vandringar sålde böcker och tidningar med religiöst innehåll. Han började nog också tidigt som resepredikant och redan som 19-åring hade han hållit andaktsstunder för sina kamrater.

Märkligt nog hade han aldrig gått en enda dag i skolan. Det hindrade inte att han under en period var lärare i en ambulerande skola i Sunne; någon fast skola fanns ännu inte där. Det var inte ovanligt att barnen lärde sig bokstäverna och läskonsten i hemmet. Per Pehrsson kombinerade lärarsysslan på vintern med flottning och skogsarbete sommartid.

Med Sveriges industrialisering följde urbaniseringen – böndernas söner och döttrar flyttade till städerna. Läskunnigheten ökade, tidningar spreds, liksom väckelserörelserna. Missionshusen växte fram.

Två tredjedelar av landets befolkning kunde läsa vid sekelskiftet 1900. Och det var kolportörerna, sägs det i Gävle missionsförsamlings skrift ”Gåva och Gärning” 1955, som ”äntligen satte böckerna i händerna på Sveriges folk ute i bygderna”.

1856 hade Per Pehrsson – enligt Helmer Fredlund i Gästriklands kulturhistoriska förenings årsbok 1995 – för första gången kommit till Gävle, då på tillfälligt besök. Han predikade vid det tillfället för missionsvännerna. Från tidigt 1860-tal var han bosatt i våra trakter, och en dag 1864 kom Elsa Borg och en annan kristligt sinnad dam till Hamrånge för att höra honom predika.

(Elsa Borg hade 1859 startat den flickskola i Gävle som Karolina Själander övertog, när grundaren flyttat till Stockholm för att driva ett hem vid Vita bergen på Söder för ”fallna kvinnor”.) Sen bad damerna honom komma till Gävle som kolportör.

Efter ett slags test, som han i sina minnesantckningar kallar examen – och som gick bra – fick han ”kolportörsbetyg”. ”Det var icke några lockande utsikter att vinna ära eller pengar”, skrev han i sina minnen, ”genom att bliva predikant, ty det förakt och den smälek, som jag hade att vänta av både hög och låg, kände jag allaredan och lönevillkoren likaså. Med mitt arbete förtjänade jag tre à fyra riksdaler om dagen och nu i stället en riksdaler om dagen utan vidare reseersättning. Men detta och mera som hörde till den hälsosamma kalken att predika Herrens namn ville jag taga med glädje för en så härlig uppgift som att få tjäna Herren Kristus i evangelium till dyrt återlösta själars frälsning.”

I Gävle drogs han alltmer in i missionsföreningens verksamhet. Religionen var något som angick och engagerade de flesta vid denna tid. Ett sjömanskapell hade byggts på Bomhusudden 1872, bekostat av fabrikör Erik Sjöström som satt i missionsföreningens styrelse, och kolportören Pehrsson predikade vid dess invigning. Verksamheten där blev dock inte långvarig, och när kapellet revs 1883 hade det stått tomt de sista åren.

Hustrun Anna Brita Aspgren från Hillevik var född 1842 och blev 1859 – enligt hans egen bevarade släktkrönika – ”född på nytt”. Det är ett begrepp som han i denna text flera gånger använde om släktingarna och torde innebära en form av väckelse, ett religiöst ställningstagande.

De gifte sig 1866 och bodde först i Valbo där han öppnade bokbindarverkstad. När nybebyggelsen kommit igång efter stadsbranden 1869 flyttade de in till staden och drev en missionsbokhandel.

Men någon smart affärsman blev han aldrig, enligt sonen. ”Jag tyckte mången gång som pojke, att det var för galet, att när folk kom in i bokhandeln för att göra affärer, så hände det att far avrådde dem och sade, att varan icke var god. Och kunden gick! Den rätta kärleken till pengar fattades honom!” Gävles många handelsidkare torde ha skakat på huvudet åt honom.

Det finns inte mycket skrivet om Pehrson i den nyare lokalhistoriska litteraturen, men i den tjocka bok, ”Ur Gävle stads historia”, som utgavs 1946 till stadens 500-årsjubileum, konstaterar Arbetarbladets chefredaktör Nils Sigfrid Norling att Per Pehrsson kom att betyda mycket för Gävle missionsförening under dess tidigare skeden. ”När i sinom tid schismen omkring Waldenströms ’kätterska’ försoningslära kom till utbrott, framträdde P. som en bland de främsta förfäktarna av den gamla, ’ortodoxa’ uppfattningen i denna fråga.” I boken finns också ett porträtt av en ung Per Pehrsson med skepparkrans.

Det var denna schism i trosfrågor som på 1870-talet splittrade missionsföreningen och till och med gav eko bland svenskarna i USA. Resultatet - i sammandrag - blev en grupp kring Paul Peter Waldenström, Gefle missionsförsamling, som med tiden fick sitt eget pampiga bönhus, Betlehemskapellet, invigt 1880. (1924 ändrades namnet till Betlehemskyrkan.) Den andra gruppen anslöt sig till Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS, och uppförde Sjömanskyrkan som stod klar 1891.

Dessförinnan hade man som predikolokal först använt en av de gamla skolbaracker på Söder som uppförts efter stadsbranden 1869 och sedan, under 16 år, Norra bönhuset vid Rådhusesplanaden.

1889-1894 var Pehrsson ordförande i EFS (som då ännu inte fått detta namn). Han avgick för att återuppta uppgiften som reseombud och efterträddes av J A Ekdahl. Men Pehrsson blev kvar som vice ordförande, och uppenbarligen var det han som syntes och märktes mest, för Sjömanskyrkan kallades också ”Pehrssons kyrka”, och Pehrsson sågs som Waldenströms värsta motståndare.

Ekdahl var föreståndare för Rettigska barnhemmet (egentligen ”Axel och Lulli Rettigs barnhem för vanvårdade barn”) i Strömsborg, dvs där Konserthuset står i dag, och Pehrsson ägnade sig åt Enskilda barnhemmet Salem i Källbäck, vid Södertull. Han satt i dess styrelse i 41 år.

(Koleran härjade i Gävle vid 1800-talets mitt och gjorde många barn föräldralösa. Att placera dem på barnhem sågs nog som mer humant än att auktionera ut dem till fosterföräldrar. Dåtidens socialvård drevs till stora delar ideellt, med organisationer och burgna privatpersoner som sponsorer. Men det var inget dalt. Barnhemmen styrdes av religiösa föreståndare med ytterst fast hand. Allt var synd, så sammanfattades inställningen av gävlekännaren Folke Löfgren, vars far var barnhemmet Salems ordförande i 18 år. Och när barnen blivit 14 år, sparkades de ut. Då skulle de arbeta och klara sig själva.)

Genom adresskalendrarna, telefonkatalogernas föregångare, kan man följa Per Pehrsson lite.

1877 står han som bokhandlare och bokbindare, med bokhandel på Vestra Nygatan 21, vid Salutorget. Från 1898 och framåt tituleras han f d bokhandlare men några år även resepredikant respektive reseombud. Hans namn finns med så sent som 1917, vilket blev hans sista år. Bostaden var på Norra Slottsgatan 20 med ett undantag – 1898 står det Norra Slottsgatan 18; det kan ha rört sig om samma fastighet.

Han skrev dagbok i hela sitt liv och sammanfattade, fyra år före sin död, sin livsgärning: ”När jag tänker på att jag fått stå här i Gävle i 53 år och predikat Herrens ord för gångna släkten såväl som än i denna dag för deras barn och barnbarn, så vill jag tacka Herren [...] Och när jag tänker på alla de vägar, 37 500 mil, som Herren har fört mig under dessa 53 år, huru han med sin nåd och makt och genom sina heliga änglars vakt har bevarat mig [..], så vill jag tacka honom för hans nåd.”

Pehrsson hade också fört statistik över sina predikningar, 10 091 stycken, och över antalet kyrkor där de hållits; de var 167. På eget förlag gav han ut 27 skrifter i andliga ämnen i totalt 130 200 exemplar. Själv hade han författat 18 av dessa skrifter. Under 27 år var han ledamot av Gävle församlings kyrkoråd.

1931 gavs hans minnesanteckningar ut av sonen, som också hette Per Pehrsson. Han blev prost och högerriksdagsman i Göteborg.

Per Pehrsson (1835-1917), väckelsepredikanten från Värmland som blev Sjömanskyrkans ankare och vördade partiark. Sin sista predikan där höll han så sent som någon vecka före sin död.