Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konst i Stallarna växer

Annons

Han strävar på i Gysinge, Jordi Bota. Nu har hans utställningsverksamhet till och med fått flytta till den finaste, norra flygeln av ”stallarna”. Här känns större, är lågt i tak men finrappat och iordningställt för ytterligare en konstsommar på bruket.

I år börjar jag hos Carina Bodsström som verkar ha travat rätt ut i landskapet. Nya, roliga, myllrande (utan att bli röriga) målningar i olja men med omedelbara blyertsdetaljer hänger i första rummet.

Här och var kikar en ensam räv fram men för det mesta utgår det från hela djurgrupper som förskräckta betraktar människan som som vanligt tagit sig friheter, hon som babblar i bubblor, hon som ligger hängmattan, eller rätt på marken – eller så har hon blivit en fågel själv!

De är lite kartlika, målningarna, man får liksom leta länge i dem innan man upptäcker allt som måste upptäckas, liksom skratta gott åt en ugglas förvirrade uppsyn. Ibland får jag en textil känsla, så pastos kan färgen vara, ibland har den nästan knölats ner på duken. Carina Bodström kommer alltid att ta sitt måleri vidare och därför alltid vara en favorit.

Mitt första möte med Daven Xu landar i porträtten. Som han gör dem! Två ovisade (andra har han visat på Galleri K i vår) finns här och de är absolut magnifika, utan att upphöra att vara egna. Annars visar han här mer actionpainting-liknande verk (ibland ser jag en Baconsk slinga där) där ofta teckningen ligger som en darrande linje någonstans. Intressant. I det inre rummet visar Olle Pott sina omsorgsfulla, glassmälta landskap, som får mig att tänka på raukar och kyrktorn, miniatyrerna känns ovanliga.

I första rummet ställer han ut sig själv, Jordi, och han forstätter med de där sommarblå, lätt surrealistiska himlarna, men har i år också målat jättelika granatäpplen i mättade färger.

Här finns också kända keramikern Lena Andersson med sina gnistrande skalbaggar som liknar smycken, men mer gillar jag hennes stora, excentriska blomfat.