Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KONST: Mjukheten i monoliten

/
  • FOTO: Mattias Sätterström     Mamelles Dervisches av Katrine Helmersson.
  • FOTO: Evelyn Thomasson    La Société Phallocentrique av Katrine Helmersson. Bilden beskuren.
  • FOTO: Petra Hellberg Foto: Petra Hellberg    I förgrunden Pochoir (2014), i bakgrunden Wallflower (2005) av Katrine Helmersson.
  • FOTO: Petra Hellberg    Wallflower (brons, 2005) av Katrine Helmersson.
  • FOTO: Petra Hellberg    La Veuve/Änkan (shellackerad gips, 1992) och Boucliers (koppar, 2012) av Katrine Helmersson.
  • FOTO: Petra Hellberg    Wallflower (brons, 2005) av Katrine Helmersson.

Sanna Wikström återser skulptören Katrine Helmersson, uppvuxen i Gävle, i en magnifik utställning som på Kulturhuset i Stockholm visar 25 års skulptur.

Annons

KONST

Skulptur kan förändra oss. Vårt sätt att se på världen och saker i vår närhet, genom det obestämbart solida glider tanken om en ständig förvandling; mjukheten i monoliten.

Och sist jag såg den på Kulturhuset i Stockholm var det som Louise Bourgeois "Maman"s enorma, spretande spindelben i brons och Charlotte Gyllenhammars brutala poesi satt i den knäböjande flickan.

Nu Katrine Helmersson, uppvuxen i Gävle och Sandviken, i dag verksam i Stockholm och Paris. Hon hör till den här exklusiva fåran skulptörer som gör skillnad, som förändrar mitt seende, som tillika kan berätta om mjukheten i monoliten.

Senast jag såg henne var på Konstcentrum i Gävle, i de gamla lokalerna på Kyrkogatan, tillsammans med Marianne Lindberg De Geer i sommarutställningen 1994. Här går ingen säker, tack och lov, skrev jag och minns långväggens slaktspikar som bar långa, fallosliknande gipsföremål, helt oskyddade, kanske stympade. Här och var anades konstnärens tänder, tunga, andedräkt. Det försiktigt sensuella korsade det brutalt sexuella, det var ingen tillfällighet. Som kapslar av kött eller gips, avsugna fetischer eller lossade fossiler? Avkapat, slutsnackat, nog? Kvinnokampen goes brutal, såg jag.

På den stora Helmerssonutställningen på Kulturhuset finns samma fallosar med, men bitmärkena syns mindre i dag. Beror det på mig eller på tidens tand?

Katrine Helmerssons skulpturer befinner sig ofta i det åtråvärda mellanrummet, i brytpunkten, där ljuset är som starkast. Där monoliten mjuknar, återuppstår. Hon ägnar sig lika ofta åt myt som kartläggande, då som nu, och hennes säkerhet i materialval är imponerande; vi rasar genom verken av trä, brons, gips, silver för att sen helt stilla bara vilja vila huvudet på "pälsringen", traktordäcket av päls, skulpturen kallat "Drömmens navel".

Det är storslaget och ritualiserat, klassiskt och etnografiskt, här finns kvinnligt och manligt, Eros och Thanatos, Hellas liksom Mali. Hon brottas gärna med teman och tankegods från filosofer som Julia Kristeva och Jacques Lacan. Titelverket Pochoir, franskans ord för tomrum, ficka eller brist, är böljande textil, repslageri och glänsande rödsvärtat Bazintyg från Mali, där Katrine Helmersson låtit Handarbetets vänners hundratals flitiga fingrar slutföra objektet.

Vissa av verken sätter hon i en magnifik upprepning som de singlande, bronshårda Wallflowers eller mängden snittade, onda ögon som vänts mot Sergels torg eller rekonstruktionen vi nära snubblar över på golvet av den hattifnattliknande skulpturgruppen "La Société Phallocentrique", ursprungligen placerad i Wanås skulpturpark. Omtagningen är bedövande, intim som ett självporträtt, sträng som en grundläggande brist eller längtan.

När jag träffade Katrine Helmersson på Konstcentrum 1994 påpekade hon att det är fullt tillåtet att röra hennes skulpturer, det är en del i upplevelsen.

Jag vågar inte röra, men som jag vidrörs.

Sanna Wikström

Annons