Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Camillas byster väger tungt

/
  • Camilla Bergman är tillbaka på Sandvikens Konsthall och visar verk från 80-talet och framåt. Helt nya är betongbysterna.

Det är nästan trettio år sedan Camilla Bergman (född i Sundsvall, nu bosatt i Sollentuna) hade sin första stora separatutställning i Sandvikens konsthall, några år efter att hon gått ut Mejan, Konsthögskolan i Stockholm. Hon var då tillbaka i Gävle, där hon tidigare gått Konstskolan.

Annons

I dag kan hennes skulpturer ses på offentliga platser runt om i landet, bland annat i Parkbadet i Sandviken och i Älvkarleby. Betong gjuten efter original i lera är hennes självklara material, men senast i december var hon i ishotellet i Jukkasjärvi och skulpterade i det mer förgängliga, snö.

Nu visar hon verk från 80-talet och framåt. Mer än ett tillbakablickande konstaterande känns utställningen som en inventering av skapandets rörelse och de starka banden mellan nu och då. Det första som möter är fem byster i ljus betong, nyligen tillkomna. En sjätte är inte på plats än, den ska målas vilket är en känslig procedur då akryl och pastell gnids in i betongen. Det är fint att gå omkring bland bysterna som är i naturlig storlek, ett par varsamt målade, andra med keramikdetaljer som smycken mot betongen. Ansiktena är unga, vänliga. Att betong kan göras så levande! Här står Ung musiker (inspirerad av sonen) med uttryck lika lyssnande som flickan Lyssna intill, så fint de korresponderar med varandra. Intill står en spejande Poet och Flora med hatt, liksom porträttet av storasystern som dog i fjol. Hon återkommer i ett par kraftfulla kolteckningar i gången intill.

I det inre rummet samsas tungt och lätt, teckningar och skulptur, flickor, fjärilar och djur. Lejon är ett av Bergmans stora motiv (de vid Lejontrappan i Göteborg är berömda) och här ses ett par från 80-talet, en kolteckning med massiv, frotterad svärta och ett litet vilande lejon i brons, med värdig tyngd och mjuka tassar. De stora teckningarna Luftburen I-V visar motsatt vingars skörhet och fjärilsbenens nervösa rörelse. Ett porträtt i betong är inspirerat av moderns konfirmationsfoto från 30-talet: bestämd min och den stora, obligatoriska rosetten. Och jag tycker mycket om Nike som, minnande om Michelangelos slavar, liksom kämpar sig ur betongen.

Längst in visas foton och teckningar från Mejan-tiden och en expedition till Spetsbergen. De har aldrig tidigare visats offentligt. Jag fångas av glaciärstudierna i blyerts, monumentala fast formatet är litet. Här finns en kroppslighet som är rent erotisk, som kvinnosköten, andra är fibriga som muskulatur. Och förstås landskapet, med is och vatten och en tygklädd röd stod vid en röd ring, samlande landskapets oändlighet. Med är också ett foto från utställningen 1986, liksom vernissagekortet.

En cirkel sluts, men jag tror knappast att äventyret är över. Betongen säger mig det, och glaciärerna. Mötet mellan det monumentala och det nära.

Camilla Dal

Annons