Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med linsen som lupp

/

Han kan konsten att locka, Simon Berg. Locka med konsten, fotot, som dimper ner i min mail, pressfotot med ”kondylom- ljuset” – det är titeln – å kryllar av obestämbara vårtor mot en rosabubblig ljusmanschett. Man rynkar näsan och knottrorna på ljuskroppen överförs till ens egen.

Annons

Men resten av fotografierna på Galaxen är inte av samma äckel. Först blir jag lite besviken, som tänkt att nu visas här något à la Shermans isär- och hopplockade uppblåsbara Barbaror med påhängda proteser.

Nej. Här står visserligen den extremnära berättelsen i centrum, men i ett vardagligt ljus. En exponering som tål att ses. Referenser och minnen vänder som memorybrickor runt oss. Kanske vi kan plocka om dem? Sällan hittar vi två lika, den nötta bordskanten bär upp den skönhet som kondylomljuset tappade. Extrema närbilder gör något med oss.

Då står ur mörkrets centrum de utvalda, lemmar liksom föremål – leende gula tänder, en porslinstallriks välkända bårdmönster, uttuggade antiröktuggummin brutalt tillbakatryckta i folien, ölburkens öppnande smäll, foten vars tyngd krökt tårna. Ömma bevis på det som var här före, det som händer igen.

Och sakta sugs vi in i något välkänt, öppet, väntande. Teaken fondar nästa drag.

Med sin gedigna utbildning på Högskolan för fotografi (i år belönades han dessutom med Kavalastipendiet från Sveriges Fotografers Förbund) och med linsen som lupp vänder och vrider Simon Berg på verkligheten och påhitten – när de obefintliga titlarna kryper fram visar de sig vara små fullträffar – och låter oss betrakta, betänka och beskära berättelsen helt själva.

Fotnot: Till utställningen finns också boken (III). Simon Berg har tidigare gett ut ”Apan är rädd” och ”The pleasure of sucking and accepting things into the mouth”.

Annons