Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konståkning - sport eller kultur?

Utanför gassar kvällssolen i den ljusa norrländska sommarnatten men inne i ishallen är det full vinter. Jag är i Luleå på konståkningsläger med min 10-åriga dotter.

Annons

Skridskornas professionella skenor skär och slår mot isen med det speciella ljudet av metall som i hög fart möter frusen is. Skratt från ryska och svenska ungdomar ekar i hallen där en lek pågår blandat med stort allvar. Högtalarna spelar rock varvat med rysk filmmusik och radions gamla godingar. Piruetter, avancerade hoppsteg och svåra vändningar avlöser varandra i en aldrig sinande ström från sju på morgonen till tio på kvällen. Endast ismaskinerna skapar en vila och avbrott.
På isen dansar även tränaren Alexander Majorov och hans son, med samma namn som sin far. Elitstjärna i ryska landslaget men numera svensk tränare i Luleå Konståkningsklubb, utbildad på The School of Olympic Reserve i S:t Petersburg och även tränare åt Alexei Yagudin, guldmedaljör vid Salt Lake City 2002. Sonen Alexander laddar för nästa OS i Kanada. Med precision och stark koncentration gör han en sittpiruett som pappan räknar till 47 varv.
Mina stela fingrar fryser till is och kylan kryper allt längre in i märg och ben, trots medhavda vinterkläder mitt i sommaren. I motsats till alla stillasittande föräldrar blossar de lättklädda och viga konståkarnas kinder röda och svetten lackar i deras pannor. Årets semesterresa gick till Sunderbyn i Norrbotten. En typisk norrländsk by med raka och oändligt långa vägar, ett sjukhus som räddar liv trakten, en folkhögskola som även är vandrarhem - och en helt anonym restaurang som ingen turist hittar men alla i byn vet om.
Klimatet tillåter varken äppelträd eller prunkande trädgårdar.
Hit vallfärdar elever från Sveriges olika konståkningsklubbar för att undervisas av ryska elittränare som Alexander Majorov, Irina Majorova, Tatiana Isayeva, Igor Bich och Svetlana Banova. Jag möter Alexander Majorov, som kom från S:t Petersburg till Sverige med sin familj för 16 år sedan. Situationen i Gorbatjovs Ryssland var problematisk, säger han, det fanns varken mat eller varor i butikerna och det kunde ta en hel dag att få tag på det. Som elitåkare fanns inte tid att stå i kö för att köpa mat. Hans livskamrat Irina, koreograf och danspedagog från ryska balettskolan och barnen Alexander 17 år och Nikolaj 8 år är alla konståkare. I familjen pratar man inte om något annat.
Är konståkning en sport eller kultur, frågar jag och tänker på finkulturens och storstadens vattentäta skott däremellan, samtidigt som landsortskommunerna alltför gärna slår ihop sport och kultur för att spara pengar.
Är sport även kultur eller kan kultur bli en sport?
Konståkning är allt! svarar Majorov; pedagogik, respekt, sociala aspekter och livsdisciplin. Inte bara teknik utan även egna artistiska program, koreografi, balett, olika musikstilar, idrott med stor inspiration från teater och dans.
Men varför alla dessa ryska tränare i Sverige? Varför är ni så bra, frågar jag. Majorov spanar ut över isen och lyssnar till det fräsande ljudet av en nästan fulländad piruett.
En rysk tränare jobbar på ett annat sätt, säger han. Utifrån en individuell träning och endast med dem som passar till konståkning och verkligen vill något. Språket är inte så viktigt, det går att kommunicera på isen ändå. Den ryska skolan är bäst i världen och har varit en stolthet för landet. För att lyckas bland så många invånare krävs mer än i ett litet land som Sverige. Och så är det nog en slappare pedagogik här.
Men är inte konståkningens estetik lite väl gammalmodig och traditionell?Vad görs för att förnya den och hitta en ny publik?
Mer reklam och tv-program behövs som Stjärnor på is, som skapar publikintresse. Det har aldrig varit så mycket folk som på senaste VM i Göteborg. Tyvärr slutar ofta flickorna i tonåren på grund av hög konkurrens och hormonell turbulens. Det brukar vara enklare för pojkarna att fortsätta, de är också färre, säger Majorov.
De blir just därför också positivt särbehandlade, tänker jag.
För en ryss är skicklighet att åka en konst i sig och en stolthet om man behärskar det. Endast en hård träning med upp till fem pass per dag leder dit. Därtill mat och vila på bestämda tider. Tränarna på lägret kör upp till nio pass per dag.
Att kliva in på isen är faktiskt som att gå in i en annan värld, säger min 10-åriga dotter bestämt. Hon utnyttjar pauserna till intensiv bloggning om livet i en ishall mitt i sommaren.
Där spelar varken årstid eller väder någon som helst roll. Inte heller om det hon älskar så mycket är sport eller kultur.
Nina Östman