Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konstnärligt men flummigt värre

En märklig, existentialistisk och okonventionell film om ett par i yngre medelåldern som ska adoptera en katt, men denna måste först bli frisk på det djursjukhus som den befinner sig.

Paret, Sophie and Jason, tvingas vänta 30 dagar innan de kan ta hem sin nya, gemensamma vän.

30 dagar som de beslutar sig för att utnyttja till att med någon typ av frihetskänsla göra meningsfulla saker som de inte tror att det finns utrymme för sen. Båda bryter sig ur sina bubblor, blir synnerligen självupptagna med sina tankar och säger snabbt upp sig från sina jobb. Jason säljer träd åt en miljögrupp i Los Angeles medan Sophie fånar sig framför en hemmakamera med sikte på Youtube och inleder ett förhållande med en äldre man som sambon fått en teckning av.

Paw Paw heter katten som med jämna mellanrum i filmen är berättare med en röst som hämtad ur skräckfilmens värld. Inledningsvis frågar katten ”have you ever been outside”. Det är ångestladdat, en rörig och svåråtkomlig film även om symboliken med katten kan uppfattas som tydlig. Att relationen i samboförhållandet sätts på prov är heller ingen oväntad följd.

”I huvudet på Miranda July” borde nästa film heta. Med bättre flyt och innehåll i i dialogen och mer realism, hoppas jag. Konstnärligt? Visst! Konstigt? Javisst! Flummigt värre!

Stefan Andersson