Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraft och isande klarhet

Annons

Torsdagens konsert bjuder tre verk från tre sekler med variationsrikedomen gemensam. Broströms beställningsverk imponerade vid urpremiären förra året, nu hör vi det på nytt och ta mig sjutton om det inte är ännu bättre nu.

Det märks att Robins entusiasm smittat hela orkestern med underbar bacill, den spelar fritt, spänstigt och med ett jazzigt sväng.

Metalltyngder faller, crescendon stiger, disiga stråkar bereder väg för sjok av vackra klanger.

Och mot slutet ett forte fortissimo som när det når cymbalerna tvingar mig att hålla för öronen en sekund – där sprängdes definitivt decibelgränsen.

Beethovens fjärde pianokonsert från 1807 sorteras som hans innerligaste. Solisten inleder, detta regelbrott räckte för att den samtida publiken skulle gapa. Nya idéer har regelmässigt mött motstånd, lika regelmässigt ändras sånt med tiden, tack och lov.

Lill inleder mjukt och fint men hans pianospel är framförallt kraftfullt och extremt glasklart.

Jag rentav undrar om han spelar på samma flygel jag hört så många gånger förr. Första satsen går som ett rinnande vatten. Lills löpningar och drillar är som väntat fantastiskt jämna och virtuosa.

Personligen tycker jag dock bättre om Beethovens typiska små anspråkslösa melodier.

Där går det inte att briljera och Lill spelar också dessa partier mycket uttrycksfullt och enkelt. Insmickrande är han alls inte, tvärtom finns i hans spel en distans, något kyligt som får mig att rysa.

Andra satsen är ett raffinerat samtal mellan piano och orkester, där pianots psalmlika melodi hela tiden bryts av orkesterns nedåttyngande, punkterade fraser. Finalen inleds med en explosion av hårt drillande och efter ett ljudsvagare parti excellerar Hill i ett solospel som nästan är diaboliskt i kraft och isande klarhet.

Rent storslaget blir det mot slutet när den spelglada och skärpta orkestern på nytt kommer in.

Sist en symfoni av brittiske 1900-talstonsättaren Tippett. Han var son till en suffragett och hans pacifistiska engagemang förde honom i fängelse under andra världskriget.

Symfonin skrevs i mitten av 50-talet, då Tippett börjat orientera sig tillbaka mot tradition och neoklassicism. Inspiration fick han i Italien, lyssnande till Vivaldi.

Det är variationsrik musik med stort utrymme för piano, harpa och bleckblås.

Första satsen är rörligt pulserande med en attack som bara mattas av några otydligheter i blåset. Adagiot kontrasterar cellovärme mot harpa och piano i raffinerat kylig samklang. Trumpetfanfarer höjer energin och läckert pianobubbel står mot mot tunna stråkslöjor.

Tredje satsen är stor och fri med vild slinga soloviolin spelad av Åsa Wirdefeldt och mer fint pianospel av Stefan Lindgren.

Sista satsen är rörlig och yster med ett mer nertonat parti där allt kvillrar och harpan skickar upp stora bubblor före slutets dunkande rytm, framdriven av bleckblås och piano.

Camilla Dal